Jag har alltid älskat att resa och Italien är ett resmål jag varit nyfiken på men aldrig varit till. Tack vare goda vänners rekommendation fick vi upp ögonen för just denna del av Italien. Resan tog oss till Lake Maggiore, den klara sjön i Alptopparnas famn som jag bara hört talas om. Skulle berättelserna från andra infria mina förväntningar?

Det jag ofta prioriterar nu när jag reser är vackra vyer, sol och temperaturer som är springvänliga och gärna inte för varma men ger möjlighet till bara ben. Gärna också trevliga människor, ett fint hotel med god frukost och givetvis att få springa det lopp vi planerat utan krusiduller och farthinder efter vägen . Denna helg hittade vi ett lopp just här utan att veta om det gick att springa med vagn och att det var tillåtet. Kommunikation med arrangörerna var obefintlig och vi hade någonstans tänkt att det blir vad det blir.

Farthinder efter vägen

Det började lite si så där då vi missade tåget i Milano som skulle ta oss mot Stresa. Flyget var nämligen försenat så det fick bli hyrbil istället och även där krävdes tålamod då de vägrade ta mitt debitkort och Andreas endast hade blipp på telefonen med, dvs kortet på telefonen. Till slut lyckades Andreas deala till sig en lösning och vi styrde vidare.

Det tog oss tre h att köra de sju milen i rusningstrafik men Ronja var snäll i stolen och sov nästan hela tiden.

Vändpunkten och raksträckan

Vi närmade oss och då tunnades trafiken ut och de sista km tog oss nerför serpentinvägar, mot den lilla staden Stresa som ligger i norra Italien. Det hade då blivit mörkt men vi anade att det vi skulle vakna upp till skulle vara hänförande vackert när vi på kvällen kom fram till hotellet.

Väl värt att vänta på…

När vi vaknade på morgonen var det till de finaste vyer jag haft på länge. Bilderna talar för sig själv.

Drömweekend

Efter frukost joggade vi med vagnen 10 km runt på måfå i Stresa mestadels efter strandpromenaden med panoramautsikt men även inne i byn. Vi ville inte springa för långt då vi planerat att vara med i Lago Maggiore halvmaraton dagen därpå. Däremot hade vi inte fått okej på om vi kunde ta med vagnen och springa båda. Plan B var att jag skulle delta annars ensam eftersom detta var min premiär på distans över 15 km på länge.

Loppet

Att få springa ett lopp tillsammans skulle just nu vara så häftigt och bra inspiration för mig som tycks ha fastnat i en slags graviditetslunk. Vi anmälde oss redan i höst och jag hoppades att kroppen skulle vara så återhämtad så jag kunde springa lite längre. Jag har sakta byggt på mina distanspass och även om jag springer nästan varje dag så är det längden på passen jag velat vara försiktig med. Innan resan var det 15 km som var längdrekord och jag är givetvis ödmjuk och tacksam över det jag förmår så att ingen tror något annat. Det till trots är det lätt att man vill framåt lite väl fort….men huvudsaken är att glädjen finns och kroppen för mig fram.

Vi åkte till starten med vår hyrbil på lördag för att hämta ut nummerlapparna. Banan vi skulle springa ligger ju efter Maggioresjön och vi kunde nu köra hela banan med hyrbilen. Så vackert allting är och vilket äventyr om vi nu fick godkänt på att starta. Jag ville verkligen inte bli nekad nu.

Första svaret vi fick var att de inte verkade veta om vi fick springa med vagn . En av funktionärerna sade att hon skulle kolla upp det. Vi såg henne gå iväg, prata, ringa..

Lång väntan. Sekunder som tickade. Jag ville, vilket, ville så gärna få detta äventyr. Snälla säg att det går.

Sekunderna tickade och spänningen steg….

Tyvärr var svaret!!

-Det är inte tillåtet i Italien på grund av säkerhetsrisk för bebis och 2a. Utan att argumentera kände jag luften gå ur oss och vi stod kvar lite vid sidan om och kramades och funderade hur vi nu skulle göra. Då kommer hon plötsligt tillbaka, en av funktionärerna och säger att organisationen gett oss okej om vi startar sist i startfältet och givetvis höll oss borta från andra löpare med tanke på säkerhetsrisk. Lyckan var total och vi hade ändå tänkt starta sist då vi inte tänkt tränga oss in i främre ledet med en stor vagn. Detta loppet är ju en upplevelse för oss och inget springa på tid lopp. Dessutom är vi ju så vana att springa med vagnen. Som en skänk från ovan fick vi svaret jag ville ha och vi tackade så hjärtligt.

Loppdagen

Vi gav oss iväg tidigt på söndag morgon. Ställde klockan så det skulle finnas tid till att amma Ronja och äta frukost. Det tog 5 minuter att gå till färjan som skulle ta 1 timme till staden Arona där starten gick.

När vi kommer fram och gjort det mesta i förberedelseväg och det är 10 minuter till start, händer det som alltid händer när man har ont om tid. Ronja bajsar. Tack och lov ligger det ett hotell bredvid starten så vi smyger in där och byter på henne och hinner precis in för att ställa oss sist. Lättnaden var nu total. Vi grejade det och det kändes också bra med timingen och vetskapen om att Ronja kunde vara nöjd i vagnen med ny blöja och så tur det inte händer under loppet.

Under loppet

Vi pruttade på och plockade oss längre fram i takt med att andra löpare häpnades över vår löparvagn och vår ”Piccolino Bambino” som betyder liten bebis. Ronja var verkligen höjdpunkten på loppet för alla vi såg. Sällan eller aldrig har då jag fått den uppståndelsen på ett lopp, fast det egentligen inte var oss de häpnades över. Jag tror inte det är så vanligt med en löparvagn i just detta land och det känns extra kul för oss att få inspirera till ett aktivt liv med vår bebis.

Trots ett toastopp för mig som höll på kosta mig nya shorts då paniken var stor och besvikelse likaså över icke existerande utlovade bajjamajjor vid 10 och 15 km. Samt Ronjas amningspaus så kom vi i mål och vi var inte sist trots att vi verkligen startade sist.

Slutord och stilla eftertanke

Vilken upplevelse denna resa har varit. En resa helt i min smak som jag aldrig kommer glömma. Vårt första löppass där nere gjorde mig lyrisk och bubblande och jag sade i eufori till Andreas att jag verkligen älskar den löpningen bäst där man inte vet vart man är eller vart man ska. Ett äventyr helt enkelt som ger mersmak framåt för att uppleva nya vidder i mina Hokaskor.

Dessutom var det så fantastiskt för mig att få springa en halvmara igen. Jag har ju inte sprungit så långt sedan i maj i år då jag varit gravid och passen legat på max 10 km. Med det till trots så kändes det bra i kroppen och så skönt att inte stressa fram utan faktiskt uppleva ett familjeäventyr med andra ögon.

We are really flying high nu och tar med oss denna resa hem som bara är början på alla äventyr som väntar trion Nordblad. Vår bebis berikar livet på många sätt. Tacksam mamma önskar er alla en fin dag och tack för att du läser.

Adios!