En tävling i Luleå jämfört med en tävling i Vackra Skåne?

Redan i morse längtade jag ut. Ut till min skog. Vad gör väl det att det ännu är blött och aningen lerigt. Det är mjukt och skönt för fötterna. Dem smala stigen fram till elljsspåret är fylld av ojämnheter, stenar och grenar som lagt sig i det vackraste mönster man kan tänka sig. Det visuella är med och tillsammans med det autitativa och det andra emotionella som förenar det allra bästa med löpningen så fylls jag av en ro i kroppen. Vad gör väl det at jag känner mig trött i vaderna och inte riktigt orkar hålla en snabb fart? Vad är väl en kilometertid när man är ett med naturen och allt det som den vaggar in mig i.

Plötsligt inser jag att jag lurar mig själv en aning när jag ställer mig på en startlinje för att göra en tävling på den asfalt som gör att slitaget på muskler, senor och leder blir större. Plötsligt inser jag att det jag behöver är någonting harmoniskt att vila ryggen på. Jag behöver lugn i min vardag, inte krav och påfrestningar av att prestera . Varför är det så viktigt? Varför gör jag det viktigt?

 

Förra året tävlade jag som bäst på asfalt men allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer säker på de stigar jag trafikerade med mina egna Salomonskor som gör greppet bra och får mig att flyga fram, ja i allafall i min egen värld och den egna synen av mig själv. Jag upptäckte att känslan av att vara vilsen i skogen kan vara otäck, men att det sunda förnuftet och fötternas färd på den obanade terrängen är det som leder mig fram till den insikt som jag är så stolt och glad att säga att jag erfarat och hittat.

Ibland förstår jag det inte själv, hur den längtan jag känner kan vara så stor likt en magnet som drar mig till sig och suger fast mig likt två motpoler som dras till varandra. Jag vet att jag hör hemma här och jag vet att jag en dag kommer att kunna hämta min styrka här när jag mot min vilja förlorar de jag älskar mest. Måtte den dagen aldrig komma.

 

Jag lyssnar och jag ser dig springa fram som om jag lössläppt dig ur ett grepp och gett dig nytt liv. Tillsammans blir vi oslagbara.

 

Vra val präglas av våra möjligheter och våra möjligheter skapas av det vi upplever efter färden vi har, varje dag, varje minut och resten av våra liv.

 

Min dröm är här. Jag lever min dröm och jag väljer hellre att tillbringa dagen före en tävling i skogen och riskera att ha trötta ben när startskottet går. Däremot måste jag vara klok och

välja bort en tung krävande tävling framför en kort och lätt tmaning på flackt underlag.

 

Lycka till alla ni som springer Kullamannen i helgen. Jag fick ett grymt erbjudande om att åka ner och tävla och att spendera helgen med Salomon trailteam och några av de löpare som är som jag, förälskade i det som landsvägslöpare inte är. Förenade av våra sinnen.

 

Tyvärr får jag avstå att åka ner till Mölle den här gången för jag har varit förkyld och vill inte riskera att täcla ett ansträngande lopp på 13 km och 400 höjdmeter än. Men jag är bitter, det är jag!

Johan, som jag sett fram emot att träffa: jag ska hålla tummarna för dig i din ultratävling och Sofia, du goa norrbottning , men jag träffar dig i sommar!

 

Erik, som ordnat allt så bra för mig, jag hade så gärna velat springa så där fort och planlöst som bara jag kan, men jag måste låta hjärnan styra före hjärtat.

 

 

JAG  lovar att allting är inte svart och vitt och det ligger såååå mycket velande, funderande och sömnlösa minuter bakom mitt beslut. Jag ångrar mig redan.

ADIOS!