Innan ni börjar läsa: missa inte detta

https://www.facebook.com/events/642216949129246/

 

 

Oh my god vad det är tungt att springa fort men ändå bara gör man det för det är som om benen följer med och ibland blir till och med armarna trötta av mjölksyra och man kommer på sig själv med att tappa fart för att det kommer tankar i huvudet som säger att jag måste ge mig för att jag helt enkelt inte orkar mer.

 

Jag vet att jag sagt att löpning är njutning och jag gillar njutning, men det är faktiskt njutning också att plåga sig själv hur sjukt det än kan låta. Känslan efteråt, endorfinerna.

 

Mikael Renström och jag efter Vårlöpet.

För några år sedan när jag började springa hade jag inga som helst ambitioner om att tävla och jag började med löpningen mest för att använda det som komplement till styrketräningen och ett enkelt sätt att få fettförbränning och konditionsträning. På en tiden hade jag mycket muskler, körde splittade program och arbetade som styrkeinstruktör på ett av Sveriges ledande träningscenter i Lund. Jag visste inte då att jag skulle bli så förbannat fast i löpningens grepp, om jag nu kan uttrycka sig så. Jag vet egentligen inte vad jag söker med min träning men jag vet bara att så länge det känns så här bra så är det bara att köra, eller hur? I år är fokus halvmarathon och nästa år kommer jag köra marathonlopp. Jag har som målsättning att placera mig top 10 på marathon inom en två års period. Man måste ha mål för mål är bra!

 

Den här veckan som varit har jag tränat en del men ändå inte allt för hårt om man inte räknar in de två tävlingarna jag gjort. Jag började veckan med att fortfarande känna av pollen, förkylning eller vad tusan det nu var som drabbade mig. Jag valde att träna lågintensivt och bara springa för att skallen skulle få sitt. I torsdags var det dags för Starloppet och jag tänkte att det skulle få agera indikator till hur min form var och trots att jag känt av pollen och haft tyngre att andas dagarna före så hjälpte regnet till att få mig att springa fort. Riktigt fort tydligen med 3.52 min per km så jag slutade på andra plats och tiden dryga 26.52 min.

En dag vila med tre stycken promenader för att hålla igång blodcirkulationen och lite vin med kompisarna på kvällen för att fira dagens insats. Livet vore för tråkigt om man bara ska sitta och räkna på socker och alkohol och annat som kan sänka formen eller blablabla, jag blir så less andra träningsmänniskors tjat ibland. Varför behöva avstå allt som livet kan ge som är gott också. Klart att jag vill bli bättre, men inte till vilket pris som helst.

 

Lördagen var det Vårlöpet 8,8 km och vädret var nog det mest optimala för mig sedan Prag halvmarathon, 4 grader på morgonen och vindstilla med lätt duggregn. Jag hade bestämt mig för att ha min konkurrents ryggtavla i sikte denna gång och inte tappa den och när starten gått så är hon väldigt snabb, så där som en löpare van att springa medellånga lopp kan vara. Hon sparar inte på krutet medan jag är mer avvaktande och bestämmer mig redan vid startlinjen att jag ska vara nummer två. Varför?

                          På väg mot mål, tungt, tungt!

Jag måste få bättre självförtroende och mer jävlar anamma även om det faktum att jag går ett steg tillbaka också hjälpt mig att hitta den styrkan jag hittat hos mig själv och förmodligen en trygghet som kommer föra mig framåt ändå.

 

Efter första varvet passerat på dryga 15 min så var det tungt och jag lovar att jag ser ut som om jag ska dö när jag springer med den känslan, men jag dör inte och jag ger mig inte heller utan jag knappar sakta in och avståndet krymper för att jag tycker jag hittat det som också är viktigt inom löpningen, nämligen den jämna farten. Den hittar jag oftast en bit in i loppet efter att först ha öppnat upp lite väl hårt och det ska jag bli bättre på att inte göra och istället spara lite på krutet.

 

Vid 5,5 km så säger Tomas, Lulekamraterna till mig och han sprang jämnt med mig på Porsörundan också, att jag tappar och han hjälper mig väldigt mycket där för att just den kommentaren får mig att hitta fokus igen och lägga mig under 4 min per km. Jag drar ifrån honom och klungan bakom och känner mig återigen stark . Vid sista km så har jag närmat mig ledarinnan ännu mer men det gör mig faktiskt i det skedet inte så mycket att jag inte tar in för det som är viktigt för mig är hur min förbättring ser ut och den har gått framåt och uppåt och det bådar gott i de längre distanersna som är min favorit. Jag har förbättrar mina tider på medeldistanser och jag kommer i mål på tiden 34.04 på den 8,8 km långa sträckan och vet att jag återigen fixat en mil under 40. Det är det bästa beviset för mig som inga pengapriser eller medaljer kan klå.

 

Jag får en del förfrågningar om hur jag laddar med kosten för att prestera bra på mina tävlingar och här skulle jag vilja säga att det som är viktigast för mig är att äta det som jag tycker om men som ändå håller magen i trim och som ger energi utan att tynga ner mig. Jag äter inte så mycket kolhydrater i min kost men är ”brödoman” så jag får ändå i mig de långsamma kolhydraterna genom att äta mycket frukt och mycket grönsaker som mättar och tillför fibrer och energi. Genom grönsakerna får jag också i mig vatten och det är ju enormt viktigt när man tävlar och tränar.

 

Jag är också noga med att äta balanserat och regelbundet och det går aldrig många timmar mellan måltiderna. Min kost fungerar och jag ser resultaten.

 

En annan sak jag ofta får frågan om är hur många träningstimmar i veckan jag har och jag tränar 6 av veckans 7 dagar i dagsläget men de timmar jag kommer upp i är ändå mellan 4-6, vilket egentligen inte alls är speciellt mycket men tillräckligt för att min kropp svarar. Trots att jag inte tränar mer, som många av mina löparbekanta gör, så når jag resultat och jag tror ibland att folk blir väldigt stressade över träningen så de tränar för mycket och för länge. Vi får inte glömma bort att allt för många längre pass sliter och att det är bättre att planera och att ha struktur och kontinuitet i träningen och att inte glömma bort att lägga in styrketräning för att en muskelfull kropp ändå kommer att hjälpa oss när tröttheten kommer in.

 

Summa summarum är att det är söndag och jag idag sprang återhämtningsjogg 21 km i morse och benen känns otroligt lätta och varje pass känns bra i kroppen och det bådar gott inför kommande tävlingar.

 

Nu har jag precis vinkat av min kära älskade mamma som jag spenderat helgen med

och jag känner mig redo att möta en ny vecka och ett nytt träningsupplägg. Den stora frågan är:

 

SM i Göteborg med nytt pb? Eller

Stadmaran i Luleå med pigga ben och eventuell vinstchans?

Båda?

Vad tycker ni?

Hjälp mig med svar och det bästa svaret skall få en veckas löparcoaching gratis =)

 

ADIOS