Luleå stadsmarathon och min första tävling att bryta någonsin, vad hände?

Vad ska man säga? Vilken dag, vilket slut, är detta slutet? Luleå stadsmara 2013. I fjol sprang jag på 1.30 och i år har jag slagit den tiden två gånger varav en gång senaste förra helgen i Göteborg. Jag ville försvara segern även i år men i tisdags hände någonting under intervallpasset och sedan dess har loppet varit hotat.

 rosssa

Jag som knappt börjat tävla, jag som lever för löpningen. Jag sluter mina ögon och försöker hitta ett tecken som kan säga till mig vad jag gjort fel. Innerst inne vet jag att jag inte gjort något fel utan det är bara så här livet är. Det går upp och det går ner och någon gång drabbas alla vi som ägnar åt idrott för en överbelastning.

En skada kommer tydligen plötsligt och oförutsett enligt de som vet..

Hade det gått att undvika?

tejp

Jag borde aldrig ställt mig på startlinjen men jag är starkare och mer i form nu än någonsin och det är en känslan jag tar med mig in i den osällsamma skrubb jag befinner mig i nu. Jag är instängd och jag bankar på dörren, skriker att jag vill ut men ingenting händer. Jag försöker springa men jag kommer ingenstans utan allt är bara svart . Så känns det nu men livet börjar sakta komma tillbaka till mig. Jag har så mycket annat att vara tacksam över, men för en löpare är detta hårt, det är allt att kunna springa. Men nu vet jag vad jag ska längta tillbaka till varje dag och varje sekund.

Tejpning av foten i morse och stabilitet i form av en mjuk avlastande skumgummikudde. Starten går och jag springer på fort och jag har inte under något halvmarathonlopp hittills känt det pigga känsla jag hade idag. Skadefri hade 1.27 varit möjligt enligt den känsla jag hade idag. Ingen tung andning, ingenting. Jag låg rygg i en klunga om två tjejer och tittade på klockan efter ca 2 km. när jag märkte att farten sänkes så jag sprang förbi och om och in på Storgatan så ledde jag, ingen trötthet, kalla kårar i nacken eller någonting mer än den iriterane känslan i hälen som mer börjat gå över i smärta. Jag lade mig på en fart som ledarinna i klungan och det kändes som en bra fart. Min styrka är ju att jag brukar kunna öka när andra tappar. Men ändå.

Jag märkte hur mina steg började försämras och hur mitt vänster ben påverkades av att jag troligen försökte kompensera fotens oförmåga att sättas ner i marken på normal sätt. Alla de tusen stötar min lilla kropp behövt utstå under de senaste loppen. Stoltheten är stor även om besvikelsen över dagens tävling är större. Känslan av loppets sista km var som att springa barfota utan dämpning i hälen.

Efter 5 km sade jag att jag kommer bryta men höll mig ändå med i klungan och lät dem passera mig. Kanske går det om jag sänker farten tänkte jag som givetvis siktat in mig på spurtpriset på 2500 kr vid varvning. Vid backens slut gick det ej mer och smärtan skar i hela foten. Jag hade förlorat mig själv men vunnit något annat. En styrka, att faktiskt lyssna på kroppen och bryta innan det varit för sent. Vist önskar jag att jag aldrig ställt mig på startlinjen, men det är lätt att vara efterklok.

Fick låna Marie Erikssons cykel och hennes råd lugnade mig och gjorde denna brytning lättare. Tack Marie, ty du vet vad jag gå igenom nu.

Folk som frågar, undrar och antal gånger jag förklarat vad som hänt. Många som kanske inte förstår. Vad var det som hände? Varför bröt den förhandstippade Johanna Nilsson? Vinnare av Luleå stdsmara 2012.

Kurirens reporter som fotar och tar bild han undrar vid varvning vart jag var ty jag var ju förhandstippad och konstigt vore ju annat efter den säsong jag haft. För bra för att vara sann, för bra för mig och min häl.

Jag skryter inte, det gör jag aldrig men jag vill så gärna intala mig själv det som är sant för att hjälpa tårarna att inte komma. Tårar och rädsla över att inte få göra det jag älskar mest.

Här har ni svaret vänner. Alla ni som undrar vad som hände? Nej det var inte tröttheten eller att jag gick in i väggen. Men vad var det då?

 ledsen

Det är en fin och vacker lördagseftermiddag någonstans i en norra delen av vårt land. Det pulserar i foten och den är omlindad av ett bandage. Inte en svullnad så långt ögat kan nå, inte ett synligt tecken men ändå är varenda steg ett lidande av en överbelastning i någonting i foten, som förmodligen ä en slemsäck eller ett ligament eller någon hälseneproblematik fast det sistnämnda tror jag minst på.

Jag se tillbaka på mina senaste tävlingar och jag känner ändå stolthet över det jag åstadkommit. Det är inte slutet utan det är början och jag har fått uppleva något som många andra inte har, nämligen att sätta nytt personbästa innan säsongen ens börjat . Att tävla sliter ska ni veta och som bekvämlighetslöpare har jag varit väldigt förskonad. Idag tillhör jag en av landets bästa halvmarathonlöpare och bevisligen kan även jag drabbas. För många tävlingar för många fina känslor i kroppen och till slut så blir ivrigheten för stor . Jag borde vilat, jag borde nöjt mig med de tävlingar jag haft men jag ville så gärna springa idag och göra det tillsammans med mina coachdeltagare. Men allt vi gör gör oss starkare och jag vet att det finns andra alternativa träningsformer att ägna mig åt tills det är bra igen. Jag är snart tillbaka, starkare än någonsin.

 gruppen

Jag är så stolta över er Erik, Stina, Susanna, Saara, Bernt, Linda, Rebecka, Elisabeth, Ulrika och alla ni andra och jag gläds med er. Ni är kämpar och vilken otrolig utveckling ni haft.

Det här är inte slutet utan det är början på något nytt.

ADIOS

4 reaktioner på ”Luleå stadsmarathon och min första tävling att bryta någonsin, vad hände?

  1. Usch vilken tråkigt läsning! Hoppas verkligen du blir bra så du kan springa snart igen! Lider själv av en bråkande vad och kan inte springa alls så mycket (och fort) som jag vill. Efter 4 månader nu börjar jag faktiskt bli en hyfsad cyklist 🙂

    • Åh Anna då vet du vad jag går igenom nu! Det känns så trist men nog är det all snabb löpning på kort tid som slitit ! Men fast besluten att snabbt bli bra! Mer än någonsin nu! Vad är det du råkat på?

  2. ja Eva det är så surt så surt för jag kan inte tänka mig dagar utan löpningen min medicin i livet mot allt och ändå så vet jag att det finns folk som inte kan gå ett helt liv och deras styrka har inte jag att klara av livet med allt det innebär, men jag ska be en stilla bön att et går fort när jag väl får veta vad det är jag har..

  3. Tråkigt med din skada. Men oftast kommer den när man befinner sig på topp och känner sig i grym form för det är då man ligger och balanserar på lite för mycket. Kram på dig och hoppas på snar bättring!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s