Efter min krasch på Luleå stadsmara har det varit blod svett och tårar men allting som händer oss, både bra och mindre bra, lär oss saker om oss själva.

 

Johanna, vinnare av Luleå stadsmara 2012. Visste ville jag vinna även i år och det hade nog  gjort om inte foten jävlats. Nu blev det Sofia Mikko istället och jag hade inte kunnat få en bättre efterträdare.

Det är lätt att säga till andra hur de skall träna, hur de skall äta, ladda och ur de skall vila men det är inte alltid lika lätt när det gäller en själv. Jag vet mycket om löpning och mycket om mig själv och efter det här så vet jag ännu mer. På något sätt tror vi ibland att vi är övermänniskor, vi individer. Vi är våra egna övermän och våra egna fiender.

Jag har, under mitt 33- åriga liv och år av träning med löpningen varit väldigt lyckligt lottad med skador och det var inte förrän jag började tävla som jag märkte att kroppen blev mer sliten och känslig. Ofta är känslan efter en tävling att kroppen känns pigg . Kanske svävar man omkring på endorfiner och har dessa i kroppen som dövar ner och får oss att vilja träna. Det bästa vi kan göra då är faktiskt att vila och att istället ta en lugn promenad för att driva ut slaggprodukter ur kroppen. Vill man ändå träna och absolut inte kan vila så är det alternativ träning som gäller .

Detta kommer jag att bli bättre på för egen del i fortsättningen. Inte bara när det gäller de individer jag coachar!

Sedan jag fick min skada har jag kommit i kontakt med vattenlöpning på ett sätt jag inte gjort förr och därför vill jag tala om dess fördelar.

Det är enormt bra för hjärta och lungor och pumpen får jobba samtidigt som man slipper stötar och slitage i de tunga intervaller man kör.  En varm dag är det svalt i vattnet och man kan hålla på länge som ett distanspass eller lägga in kortare och mer intensiva vattenlöparpass kombinerat med bålstyrka om man kan det beroende på vilken typ av skada man har.

 

Vattenlöpning skall och bör inte användas endast som alternativ träning utan skall, tycker jag läggas in då och då i träningen.

På vägen hem från jobbet. Allt är så vackert nu, som den allra finaste blomma som slagit ut.

Idag körde jag två längder simning som uppvärmning och sedan 60 sek snabba benrörelser med puls för att sedan återhämta mig ca 15-20 sek. Sedan upprepade jag detta och totalt blev det 60 min i vattnet med två längder vanlig bröstsim som avslutning. Efteråt känns kroppen tung och det märks att musklerna har jobbat, skönt.

Trots att det blev ett ofrivilligt tävlingsuppehåll så ser jag ljust på tillvaron igen.

 

I morgon är det Blodomloppet, en tävling jag blev tvåa på 2013, då jag precis börjat inse att jag faktiskt var bra på att springa =)

I morgon blir jag istället åskådare.

Foten känns lite bättre och om mindre än två veckor åker jag till Thailand för att bättra på brännan, träna vattenlöpning och förhoppningsvis kunna jogga på den mjuka sanden.

I Thailand skall jag förbereda mig för min föreläsning som jag håller i samband med löparläget.

 

Idag är det fler anmälda än jag kunde drömma om och det käns otroligt roligt att hålla i.

 

Mitt löparprojekt med Stil är över och i lördags sprang deltagarna sina lopp med fina resultat och mycket glädje.  Bland annat skriver en av deltagarna detta:

 

Efter flera års problem med benhinnorna vid hårdare ansträngning som resulterat i promenadtakt som högsta hastighet så fick jag i höstas äntligen ordentlig hjälp, och idag så sprang jag mitt livs första lopp! En otrolig värme bjöd dagen på men runt tog jag mig, och inom min måltid  Tack till Johanna Nilsson som coachat, motiverat och inspirerat mig denna vår så att detta blev möjligt!

 

En annan skriver att jag fått honom att tycka långlöpning är roligt och han fixade även halvmaran med bravur.

 

En tredje skriver att jag fått henne att inse att löpning är roligt och att jag fått henne att hitta tron i att hon kan springa bra.

 

Dessa kommentarer är det som jag söker min tröst i när sorgen kommer över mig. Besvikelsen över att vara skadad.

Löpning har egentligen förändrat mitt liv på många sätt och jag har gått genom livet på gott och ont som de flesta av oss gör. Sedan jag hittade löpningen som träningsform har jag på något sätt accepterat mig själv och de motgångar vi ställs inför och jag har lärt mig hantera dem på et annorlunda sätt. Löpningen har hjälp mig övervinna stressiga perioder då jag slitit mitt hår över saker jag gjort som kanske aldrig skulle ha blivit gjort och löpningen har fått mig att tycka om att vara med mig själv ännu mer än vad jag gjorde innan. Det finns ingen bättre egentid än tiden med löpningen och sig själv.

Allt det som löpningen gett mig vill jag ge till andra och därför kommer Vinden mot kinden att fortsätta spridas inom kort

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ADIOS!