Det suger, suger, suger och suger. Ja det suger så mycket att inga ord i den här världen kan beskriva hur det känns.  Det som kan tyckas vara en liten bagatell  i människornas ögon är för mig, och många andra idrottare, en mardröm. Känslan av att inte kunna träna, när sommaren är som vackrast. Att få träna utomhus med vinden mot min kind. Att behöva börja varje morgon med att cykla med Selma och inte få gå vår morgonrunda längs efter vattnet, det vatten vi delat sedan den dagen jag flyttade till denna staden.

 

Mina ben värker av allt vattenlöpande och cyklande. Jag försöker se målet framför mig och intala mig om att jag kommer bli bra igen och kunna fortsätta där jag befann mig just då, i det ödesdigra ögonblick av smärta och vemod som jag hade och fortfarande har. Då, på Bergsviksbacken. Jag tappade en vinst och jag lånade ut en del av mig själv. Ja det var jobbigt att bryta, tungt, förbannat mentalt krävande och helst hade jag bara velat plåga mig fram, om inte hjärnan varit med .

Nu, fem dagar senare med svullen fot, smärta, problem att gå och bristande kompetens bland läkare, sjukgymnaster och fan och hans moster. Vänta, nej för h*lv*te jag vill inte vänta. Jag vill veta vad jag har så det kan bli bra igen.  

Med samma känsla som här..

 

Någon säger hälsenor och någon annan slemsäckarna och hur det än är så är det jag, som hamnar i mitten. Jag och min fot.  Min häl, mitt liv.

Vänta, vänta, alternativträna.  Jag vet precis hur jag hade sagt til dig om det varit du:

Du kommer igen, det kommer gå så bra och du ska veta att jag kommer finnas där för dig när det händer, om det händer, men jag då? Varför är det så svårt när det handlar om mig?

Kalla mig ego men jag lever för löpning, för att springa och känna underlaget mot min sko utan att det skall smärta i varje frånskjut.  Jag skulle kunna leva hela livet utan sex, sommarvärme och annat som jag också tycker om, bara jag får springa och jag skulle nog också kunna offra min största last Cola light, fast det är väldigt tveksamt ändå.. =)  Löpning har gett mig och ger mig fortfarande allt och det kommer fortsätta ge mig till den dagen jag dör, måtte den dagen aldrig komma.

 

En klok person sade en gång att livet är inte svart eller vitt, men om det inte alls går att urskilja färgen som lyste som den starkaste sol då?

 

Är detta livet för en elitidrottare att råka på skador och bli borta, komma igen och köra för att sedan drabbas igen? I så fall vill jag inte vara med.  Jag är jävligt bitter nu för jag tänker varför, jag tränar ju för bövelen inte alls så mycket som de flesta som gjort samma resultat som jag och jag är ju njutningslöparen her self. Jag lyssnar, jag ser, jag känner.

INGENTING!

 

Mest sorg, smärta, ledsamhet, undran, men också glädje och stolthet och allting på en och samma gång. Skönt är att skriva av sig. Skönt är att få krama mamma och pappa i morgon igen efter två veckor.

Dessa stunder får mig att vilja kämpa när jag egentligen bara vill sätta mig ner, bli till en slashas och skita i allt med en stor fet öl i handen. Är det värt att vara inne och göra vattenlöpning när solen står som högst på himlen? Är det värt att sitta och svettas som en gris på spinningcykeln? Ja för det är det jag lever för och jag tror att jag har potential att utvecklas så därför ger jag mig inte. Jag lever för endorfinerna i min kropp, för tron om att jag banne mig ska behålla min makalösa kondition om det så ska bli det sista jag gör . Jag ser målet framför mig, att springa in på höstens halvmara bättre, snabbare, starkare och ja, jag tror att det är möjligt, om du tror. Jag måste tro, för annars förlorar jag mig själv.

Du kan inte säga till en konditionstränande individ att den aldrig mer ska få träna, ty det är som att ta silen från knarkaren och kasta den i sjön. För jävligt.

 

Det här är en blogg av en sann löpare, inte bäst i världen och inte bäst i Sverige, men garanterat finns det inte många som känner samma glädje.  Låt mig få dela den med dig tills dess att jag kan känna den själv. Låt mig få visa att även jag inte alltid kan vara just så stark som jag är, när jag sammanbiten pressar mig själv fram och slår nya personbästan. Låt mig få vara en liten, sorgsen individ och tycka lite synd om mig själv, ty jag kommer igen. Klubbdräkten skall bäras på riktigt.

Ge mig bara tid att smälta. Tid att överleva och tid att övervinna.

Min kamp!

ADIOS