Idag grät jag glädjetårar när jag fick se att Micke kommit i mål. Min fina vän som är en sådan duktig löpare. Trots att han knappt kört några långpass, fick bryta senaste långpasset efter 25 km på grund känningar i sin vad och två tävlingar med fina resultat senaste veckan så tog han sig i mål under sin tidsram på 3 timmar . Det är så imponerande.

Det är löpning när den är som bäst, den känslan av att man lyckats med sitt mål, en kropp som svarar, det är en känsla att leva länge på.

Stort grattis Micke.

Min egen dag har varit si så där. Känner mig faktiskt ganska tom så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Fylld av ledsamhet faktiskt, frågor, undran, ensamhet.

Det e så när motgångar kommer med skador och sånt som tär och när .  Men jag har aldrig varit skadad och jag vet inte hur det känns. Tänk om jag aldrig kan springa igen?

Jag har lovat mig själv att någon gång ska jag vara tillbaka igen, även om det dröjer flera år.

Jag kämpar med vattenlöpning, spinning och bålträning.

Det kunde varit bättre, men det kunde också varit sämre.

ADIOS