Att en sådan liten sak kan betyda SÅ MYCKET. Jag var inte säker på om jag skulle kunna åka till Thailand.

Att en sådan liten förändring kan vara så viktig. Ge så mycket och att varje liten förbättring mot det bättre känns långt in i hjärteroten. Plötsligt kom dagen när min onda häl som orsakat en skärande och bultande smärta vid varje avstamp gav med sig. Det var som att gå från natt till gryning och att komma ett steg närmare dagen när det vackraste fågelkvittret blir som den ljuvaste musiken i mina öron. Snart, mycket snart kommer endast jag och ljudet av mina egna hjärtslag att höras i skogen tillsammans med konungen. Låt mig berätta. Två veckor in i rehab.

Det började med en liten ömmande punkt på hälens insida efter ett intervallpass tre dagar efter en halvmarathon tävling.

6 KM in, i det som kunde och borde blivit min andra seger i Luleå stadsmara, så blev smärtan olidlig. Just då var 1.25.33 väldigt långt borta. Jag råkade på en överbelastning i min häl och i början av veckan fick jag röntga foten på Sunderby sjukhus. Nervositeten var stor och jag fruktade det värsta, en stressfraktur i min häl.

Svaret gav tankar och oro medan jag avnjöt en lunch i lugn miljö och strålande sol men svaret som kom var ett bra svar. Ingen skelettskada kunde konstateras.

Två veckor i tisdags och ingen avklingande smärta när jag fick tips om en man som behandlar med ultraljud och jag åkte dit i hopp om att snabba på , det som i allafall inte skulle kunna bli värre.

Två behandlingar och idag kan jag gå på foten utan smärta. När jag gick på stan med mamma idag så var det med steg som i mina ögon upplevdes snabba. Om det kan bli så stor förbättring på två veckor så kan det bara bli bättre efter och nu åker jag snart tlil de leende människornas land där sanden mellan tårna skall få forma mjukhet i min hud och plocka fram det bästa i mig, det som är Johanna.

Mina föräldrar har köpt en finsk spets som heter Molly. Henne hann jag krama som hastigast under min hemfärd upp till Överkalix. Bedårande söt.

Sedan min överbelastning har jag kört alternativ konditionsträning med vattenlöpning och spinning. Jag har provat ett pass Indoor walking och jag har gått på Core. Jag har insett att gruppträning kan vara roligt och extremt svettigt. Jag har lärt mig saker om mig själv och hur mycket jag verkligen värdesätter min kropp, mina ben och mina fötter. Jag har fått otroligt många fina tips av andra i liknande situation, för alla har varit skadade någon
gång. Tack Ing-Marie för tipsen om fin vattenlöpning och tack Anna för att du direkt lånade ut ditt vattenlöparbälte till mig.
Vi som älskar löpning håller ihop och vet hur tråkigt det är att inte kunna springa .
Men jag har svettats på spinningcykeln och känt blodet pumpa i min kropp. Jag har inte nött på fötterna och jag har avlastat och avlastat och simmat och vattenlöpt . Nu har jag fått en liten belöning. Jag är bättre gott folk. Inte bra men bättre.

Jag har även fått en stor kunskap i hur jag kan hjälpa andra i min roll som löparcoach när en skada kommer, även om vi hoppas att den aldrig gör det

Ibland så undrar jag vad som driver mig framåt och jag inser att svaret ligger i vad löpningen ger till mig och för mig. Den plockar fram det bästa ur mig och så även till andra genom att jag ger mer till andra för att det finns så mycket i löpningen som får mig att blomma. Ännu har inte blomman slagit ut.

Löpning för mig är ett konstverk som aldrig kan bli fulländat och likt denna blogg är den något kreativt som jag formar medan jag utövar den. Jag sätter ihop olika pass i huvudet och experimenterar med kroppen men mestadels är det njutning .

På lördag lyfter planet mot tropiska breddgrader. Jag kommer blogga från härliga Thailand och dela med mig av mina erfarenheter och allt jag får uppleva tillsammans med andra. Jag kommer coacha och jag kommer komma tillbaka starkare och brunare än någonsin. Mer utvilad, mjukare i muskler och just me, my self and I.

ADIOS