Jag vann mot den elaka sidan.

Morgon….

kväll….

Överallt finns det utmaningar att snappa upp, saker att utveckla hos sig själv och hos andra. När jag var liten var jag den spralligaste lilla unge som folk kände, frågvis som få och med ett hjärta av guld, orädd och blyg. Under tonåren tappade jag en del av mig själv, fick se hur livet kan kännas när det piskar och slår, gröper ur kraften och vill förinta. Elaka människor som inte visste bättre, mobbing och psykisk misshandel. När ni sårade mig som mest fick ni mig att tro att jag var precis så som ni sade, men ni fick mig aldrig att skriva upp det på livsstid utan texten kunde raderas och blekna med åren.  Jag lyckades ta mig tillbaka och styrkan idag är tiofaldigt större.  Jag är starkare!

barfota1

Morgon och kväll. det gör det samma. Det enda som skiljer dem åt är detsamma som färgen på min hud när jag kom hit och hur den ser ut nu…lite mörkare.

 

Livet i ett nötskal är att ta del av allt det vackra som livet ger oss. Jag visste redan första gången jag åkte hit till de leende människornas land, att jag skulle åka hit igen och igen och igen.

Vaknar av morgonens ljus och den tryckande värmen. Det är dag nummer 10 här. Hoppar i kläderna och ger mig ut på en svettig backrunda. Backen ligger precis utanför Thaiboxingstället i Lamai som består av gym och Thaiboxingarena. Ljudet av frustande tränande möter mig och jag blir inte det minsta sugen att bryta mitt mönster. Jag är Johanna, varken till eller från, jag är: Löpare.

barfota3

 

Eter 40 min dryper svetten och jag har druckit för lite men jag är nöjd . Hur kan jag inte vara det, när jag kan springa igen och har förmånen att vara här och nu i ett land där det inte finns några krav, stress och någon press. Här kan jag vara den jag är utan att någon dömer mig. Barfota löpning slipar mina fötter likt ingen fotfil någonsin kan göra.

 

Långt där borta på andra sidan av horisonten finns de jag håller av och om jag sluter mina ögon och och låter mitt inre följa med ljudet av de böljande vågorna så kan jag kramas lite för att sedan gungas tillbaka .

jonna träning 002

Jag kan bli nästan sorgset glad ibland och fyllas av en sådan tacksamhet för att mina föräldrar gav mig möjligheten att kunna stå på egna ben, resa och ta del av livets små Smultronställen som jorden rymmer.  Jag kommer kanske aldrig att stanna och slå mig till ro.. jag kommer kanske alltid att vara på väg.. jag kommer alltid att dela livet med löpningen . Uppleva och ta del av och ett det vet jag:

 

I de leende människornas land är jag nu och här kan jag vara. MIG SJÄLV!

Följ med mig på min resa!

barfota4

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s