Thailand lockar fram det bästa ur mig, nämligen en förmåga att skriva så orden flödar likt en kran som öppnas efter att ha stått en hel vinter. Rören har frusit och först ser du lite brunfärgad sörja och hör ett rosslande ljud. Efter att tag så är det som om proppen släpper och allting flödar igen. Det blir balans , liksom det kan vara i livet för en människa och när det är det kan de sidor som vi är bäst på lockas fram.

En del av oss är födda med ett intresse att jaga, andra tycker om att vara och spela golf en solig sommardag medan någon gärna rordrag i båten en sen kväll när himlen färgas i den mest unika rosaaktiga nyans som den bara kan göra i midnattssolens land, säger jag som passionerad Norrbottniska.

Under promenaden idag i den mest kvalmiga värme man kan tänka sig slog mig tanken att 4 veckor går så fort när man ställer upp dem likt ett mätinstrument där den ena sidan får kategorisera smärtan i min fot som jag kände den där dagen efter jag fick bryta Luleå stadsmarathon. Det var en tid utan löpning, utan belastning av fot men med mycket alternativ träning och mycket kämparanda. Ni vet vad jag pratar om ni som varit där. Allting flyter på likt det strömmande vattnet i Niagarafallet och sedan plötsligt torka som i Sahara öknen.

Den andra sidan är det jag känner idag. Inte bara helt symtomfri och hel igen utan bubblande lycklig. Sanden slipar mina fötter och jag söker medveten djup sand för att få musklerna i mina lår att bränna. Är det en yrkesskada kanske?

Under mitt samtal i havet idag denna underbara morgon innan solen ännu hunnit upp i Zenit diskuterade jag med min goda vän det här med träningen och dess baksida. En av dessa är skador som man förr eller senare råkar på och man lär sig så otroligt mycket av sig själv under den tiden. Två människor, ett böljande hav, turkosfärgat med guppande vågor som sköljer över mig och ger saltvattensmak i min mun. Jag kämpar mig upp men tappar inte tråden. När något intresserar mig har jag svårt att sluta. Så har det alltid varit.

Jag tänker inte hymla med att det finns en del baksidor av löpningen och det är viktigt att dessa också blir synliga för att vi skall kunna förebygga och bemästra, vi som är inspiratörer, vart än i Sverige vi befinner oss. Hur många unga, som gamla (åldern har ingen betydelse) lider inte av träningsdjävulens påverkan och pressar kroppen till dess milda gräns så svagheten tar över och konsekvenserna blir förtäring istället för näring. Gränsen av att bli skadad är hårfin när det handlar om att göra det man älskar och att göra det bra, men alla gör det inte bra om man tittar på vad som är bäst för kroppen rent fysiskt, psykiskt och andligt.

Till syvende och sist är en liten skada en droppe i havet när det kommer till så många andra saker en individ kan drabbas av, även om det känns rent ut sagt för j*vligt när det händer.

Plötsligt händer det. Mindre och mindre känning för att en dag inte känna av det alls. Tåhävningar lite här och var, en himla massa vattenlöpning och Spinning på Sensia i Luleå har varit min räddning. Jag har testat att köra backe idag i 35 gradig svettig värme och jag är övertygad om att min fysiska kapacitet inte alls försämrats som man lätt tror när man drabbas av ofrivilligt träningstopp.

Vattenlöpning är ett sätt att kunna träna med puls och utan puls och något jag helt klart kommer ha användning av i rollen som mig själv och långdistanslöparen Johanna, men också i rollen som löparcoach.

ADIOS!