Vart finns du när det blåser? Vart är du när hatten blåser i väg och ut på det stormande havet? Vad gör du när jag sakta drunknar i mina egna tårar över motgångar och elände? Vart är du när jag behöver dig som bäst?

 

Löpning och riktig löpning handlar om så mycket mer än att prestera på prispalllen. Jag anser att riktiga löpare finns här för varann, gråter med varandra och delar varandras glädje. Lider med varandra och känner smärtan som finns efter en sur skada. Riktiga löpare är fina klubbkamrater som klarar av att socialisera och hejja och vara ett föredöme även om någon råkar gå åt fel håll och korsa bansträckningen just när du är i ledning.

 

Riktiga löpare är sanna inspiratörer för mig och de är inte det för att de satt nya svenska rekord eller utmärkt sig på någon GLAMOURÖS GALA,utan de är det för att de dag efter dag känner samma sak som jag. Glädje för löpning.

 

I samband med min skada har jag kommit i kontakt med många fina människor som verkligen hjälpt mig när det blåste lite väl mycket och jag verkligen inte kunde orka springa i kapp hatten när den blåste iväg. Människor som ger sann empati och inte skadeglädje, för tro mig, dessa människor möter jag också.

 

Det finns de som anser och alltid kommer anse att jag tränar för mycket och förtjänade min skada, som inte alls egentligen blev till på grund av för mycket träning.  Men människor är snabba att dömma och det är bara så livet är.

Det finns också de som tror att jag bröt Luleå stadsmara på grund av att jag trodde att jag inte skulle vinna. (ja jag vet, det är sjukt, men sant)

Det finns alltid och kommer alltid finnas, de som är elaka.

Men jag har också lärt mig att låta dessa människor ha sina åsikter om det får dem att må bättre själv och så vänder jag mig hellre till de sanna genuina inspiratörerna som faktiskt vet att av träning kommer ibland skador ja, det e sant, men hur himla mycket fördelar kommer det inte också av träning?

 

Därför kommer här ett sent tack till dig Eva på bloggen Fit Eva, för dina goda råd, hur du tagit dig tid att maila mig och peppa mig och få mig att tro att jag kommer tillbaka.

http://fit-eva.blogspot.se/

Tack till dig Anna på Orka mera för att du fanns där med kloka och peppande kommentarer så jag visste att jag inte var ensam, för det var så det kändes.

 

Tack till Anna Norén, en sann inspiratör för mig och tillika otroligt duktig marathonlöpare, för din värme det kunde få den starkaste solen att bli avundsjuk.

 

Tak till Micke, min fina fina vän som stått ut med mitt gnäll, mitt tjat och gnat och mitt i allt detta själv kunde springa in på sub 30 på Stockholms marathon.

 

Slutligen vill jag även tacka Cornelia, min fina klubbkompis, den bästa löparen som en dag kommer att komma tillbaka med bravur till löpningen. Dina råd och tålamod, växer inte på trän.

Däremellan finns det många, många som jag inte nämner, men det betyder inte att ni inte är värdefulla. Ni kanske bara är bra på mycket annat än att förstå hur man ska göra just i det ögonblick när man känner sig som den minsta löparen (inte i storleksordning mätt) och bara kan tycka synd om sig själv.

 

Med hopp om fortsatt skadefri säsong.

SKÅL!

(med läsk)