Musiken pumpar ut headsetet medan jag virvlar fram. Vid ett specifikt ställe stannar jag till och sluter mina ögon. Ingen big deal egentligen för en vanlig. Men jag är inte vanlig.

Det var här det hände. Ingen vacker plats direkt.

Jag minns ännu smärtan och känslan av att sätta ner min fot med stötar mot markens underlag och känna det som om trycket går rakt upp i foten utan att ge någon som helst dämpning. Jag minns bitterheten, besvikelsen men också stoltheten över beslutet jag tog, att bryta ett lopp. Känslan av att bryta ger ännu i från sig en dunkel färgton i mitt löparliv och kommer alltid att bli ihågkommet därefter.

Idag är det bra och ljust igen. Jag har haft många fina löparveckor bakom mig, känner mig faktiskt i väldigt bra form och ser med förväntan fram emot kommande lopp.

Det var så varma vindar mot min kind under eftermiddagens distanspass. Glädje för blotta ögat och huden.
Jag vågar inte drömma om att gå ner mot tider på 1.25 men hoppas kan man alltid göra för hösten är lång.

Idag joggade jag en av mina favoritrundor efter att solen börjat gömma sig lite mer bakom molnen.

En dag på stranden kan ge ifrån sig lite svaga ben, men det kändes bra helt igenom. Av bilden att döma var det ett distanspass som kändes precis som ett distanspass skal göra, behagligt och med fin känsla.

Den kommande veckan kommer jag att köra två stycken pass md fartökningar som inte sliter utan bara väcker kroppen till liv. Utöver det ska jag köra ett distanspass och alternativ träning i form av cykling eller vattenlöpning. Jag kommer ta min nästa halvmara som ett träningspass, för gudarna skall veta att det är blandade känslor som väcks i kroppen. Glädje, men också sorg!

Mest glädje.

Kanske dags för en ny kjol snart?
Vad tror ni?

Hänger ni med mig?

ADIOS!