Någonting i våra liv vittnar om vad vi tycker om att göra allra mest.  Kanske inte allting, men en hel del när vi tänker efter. Hur vi går, hur vi pratar och hur vi lyfter blicken efter föremål som ger oss tillfredsställelse.  Hur vi än vrider och vänder på det, suger på karamellen gång på gång tills vi nästan sväljer den helt, av misstag så kommer smaken att vara densamma. Nämligen den smak vi hade från början.

Hur våra intressen styr våra liv präglas i hur vi ser ut, hur det ser ut hemma hos oss och vilka kläder vi väljer att ta på oss. Inte minst hur vi väljer att spendera våra dagar, kvällar, helger, somrar, ja all vår lediga tid. Och med vem.

Vi omger oss kanske av en massa människor som endast stjäl vår energi och som inte lärt sig att gnistan i ögonen inte kommer sluta gnistra när vi får göra det vi allra mest tycker om att göra. Det finns inget lönekuvert i världen som kan ändra på det. Ingen akademisk utbildning, hur lång den än kan tänkas vara, och heller inget arbete, hur fast det än är om vi inte tycker om det vi gör och brinner för det! Det vi måste lära oss är däremot, att vi aldrig kommer få en bekräftelse och en förståelse från alla människor hur gärna vi än vill det. Det finns alltid de som kommer titta på oss med avund, med självhävdelse eller med bitterhet eller bara av total oförståelse. Släpp dessa människor och gå vidare.  Inte värt att ödsla tid! 

Sedan finns det också de som gärna vill, som försöker men som ändå inte lyckas för att de inte vet vad och hur de ska säga. Behåll dessa i ditt liv, men välj vilka tillfällen du pratar med dem, om de saker de inte, av någon anledning verkar kunna förstå.  För i alla stunder när vi behöver lyftas upp finns det någon som kan lyssna och förstå, någonstans och korkad vore väl den som tror att Olga 79 kommer förstå varför Helen 27 en dag väljer att skola om sig till inredare (där jobben inte växer på träden) när hon är utbildad läkare med inriktning mot kirurgi.  Den äldre generationen har sällan samma insikt inför de snabba omvändningar som dagens unga kan tänkas göra bara så där, fast de unga är över 40 och funderat på någonting halva sitt liv.  Det är ungefär som att säga att det är lättare att skilja sig nu än det var förut, bara det att jag tror att förr i tiden så var det inte lika enkelt att välja med hjärtat än med hjärnan.  Bara ett exempel och det finns många, många fler.

Ännu en härlig sommardag. Motivationen flödar.

Och det bästa av allt är att jag motiverar mig själv också. Idag fick jag en härlig sovmorgon när jag råkades sova ända till kl 9 och det hör inte till vanligheterna. Jag brukar tänka så här, att om man råkar sova längre än vanligt är det ett tecken på att kroppen verkligen var i behov att få sömn och de senaste dygnen har inneburit en hel del saker som bidragit till mindre sömn, men även lopp, läger, jobb och annat har inverkat. Hur som njuter jag av varje sekund i vackra Överkalix och jag blir mer och mer säker på att det är ett litet hus jag ska försöka satsa på.  Jag skulle kunna leva mitt liv med träningen och det gör mig mer och mer inriktad på att förutom SM i halvmarathon satsa på ett marathon sub 3.15 nästa år.  Jag verkligen känner hur motivationen flödar just nu, mycket tack vare alla underbara människor jag träffar som ger energi och gett energi denna sommar. Först de härliga veckor jag hade i Thailand då jag fick tid för mig själv, rehab för foten, tid att jobba med lägret som blev så lyckat, och sedan Comeback från skadan .

I går blev det både löpning och cykel för mig då jag lånade min systersons cykel och cyklade 2,6 mil på eftermiddagen och idag tänkte jag först endast löpa, då jag var ut på ett härligt, fuktigt och duggande morgonpass 13 km på mina egna terrängstråk i skogarna runt  omkring. Luften var så syrerik och jag började känna igen mig själv igen, så där som det brukar kännas för mig när jag springer, bara fint helt igenom.  På ena sidan om stigen sträckte berget upp sin rygg och på den andra visade myren hur grön och frodig den kan vara. Jag avslutade sista km med att öka farten en aning i två km och sedan 1 km vardera efter jag joggat ner. Inga stora fartökningar men dock ändå runt tröskel.

På kvällen kom William och hade kameran med sig för att ta lite bilder på mig. Jag bjuder på ett smakprov här på bloggen . Det som syns i bakgrunden är Ängesån som sträcker ut sig och rinner mot Långforssel.

Stolt att bära Morjärvs SK klubblinne.

På bilden en gammal bro och de första solstrålarna. På bilden ovanför samma bro, som dag och natt men ändå lika samma.

Efter en lång och angenäm frukost blev det 20 km cykeltur tillbaka med cykeln som jag lånat och nu väntar Smörgåstårta då kära far fyller år. Grattis älskade pappa!

Önskar er en fin kväll.

ADIOS!