Sveriges finaste terrängbana och det som fick mig att nästan tuppa av..

Jag känner den ljuva kaffedoften redan från baksätet av bilen när vi stannar till mitt i skogen någonstans i östra Norrbotten.

-Men är vi redan framme?

Frågar jag förvånat, som om jag förväntat mig en massa hus, kanske ett Casino, vad vet jag. Till saken hör att jag varit här en gång förr, och det är en glädje att för mig berätta att det var här, i den lilla byn Kivijärvi som jag sprang min första riktiga löpartävling med snabbare fötter än jag varit van vid. Nu var jag  här igen.

kön1

Människor överallt och solen visar sig från sin bästa sida. Dagens I -lands problem ligger i huruvida jag ska ha sporttop eller vanligt linne idag. Efter en del funderande byter jag från 7,4 km till 12 km. Hur vågar jag? Har ju hört så mycket skräckinjagande kommentarer om denna bana. Norrbottens riktiga terrängbana, som självaste skidlegendaren Larry Poromaa en gång vunnit med ett banrekord som än idag gör herrvinnaren av idag avundsjuk, kan man tänka.

herrar

Nej jag tycker vi stannar där, för varför ska vi tänka så? Vi är här för att vi alla vill dela det fina med löpning och gemenskapen flödar redan vid startområdet. Barnen är redo och om en liten stund kommer så även jag att vara.

innanstarrt

 

Med en halvmara i benen och en hel del mängdträning är jag inte i min bästa form, det ska gudarna veta, men jag är här för att göra det jag älskar. Det snackas om rekord bland deltagare och när jag ser mig omkring så är det svårt att inte förstå varför. Människor i olika åldrar, former och bakgrunder har hittat hit. Löpning förenar, svårare än så är det inte.

Jag värmer upp och pratar lite med Karin Johansson Edman som sprungit här 34 gånger och har banrekordet på 7,4 sträckan på underbara 27.51 (från 91) och även idag verkar hon vara taggad för seger. Jag joggar vidare och kroppen känns småseg, men ändå redo, ja jag vet ju inte vad det är jag gett mig in på.

 

Så går starten efter att Korpen ledaren fått oss att skaka lite på rumporna och inse att det här med löpning är, bra mycket lättare än att använda sin koordination, som verkar obefintlig. I allafall för damen i den rosa kjolen och jaa, det fanns bara en.

JAG!

 

Tar rygg på klubbkompisen Cornelia, stark som en oxe i terräng.  Steget känns lätt tills det planar uppåt och det gör det också hela så där en km med många höjdmeter som ska bestigas. Det är nu jag förstår att jag är halvmarathonnötare och att jag inte riktigt verkar ha förstått att jag kanske inte kan öppna i 3.50 tempo här och nu

in this very moment.

Backen suger, ja gudarna ska veta att jag har mjölksyra i både armar och ben när det planar ut och tyvärr var det inte min dag idag för jag kommer inte tillbaka till mitt lätta löpsteg utan får kämpa och kämpa.  eller så är det så här det känns i skogen, när Asicsskorna får lite fler hinder än en liten grusplutt.

Efter ca 6 km faller jag framåt över rötterna på den smala stigen och tar emot mig med händerna, hinner tänka att jag har många lopp kvar, inte värt att skada mig. Sänker farten och håller ryggen på den vita tröjan.

Myrens geggiga pöl kommer plötsligt och suger kraft och jag får bada fötterna lite. Känner den bruna gyttjan mot mina skor och hur det tränger in i de stackars Asics

pass8

jag valt idag, som jag någonstans trodde att det var asfalt jag skulle springa på =)

4 km kvar visar skylten och plötsligt hittar jag mitt gamla jag, en raksträcka på en grusväg får långdistanslöparen Johanna att,

med vindens mot kindenscropped-loggan31.png

 

hjälp , få tillbaka farten men det stannar inte hela tiden så som hon velat idag. Sista stigarna fram till mål känns baksidorna stumma och Paltmarans halvmara och seger på 1.29 från förra helgen verkar ha satt mer spår än jag trott. Nu är det nära. Jag springer mot mål och ja jag gör det, jag blir den andra damen i mål efter Cornelia. Tid 55 minuter med snitt fart 4.36, på en otrolig bana, i en otrolig by, som för två år sedan fick passionen för löpningen att födas, hos mig.

MÅL

” Händerna upp i luften, du är en vinnare för dig själv!”

 

Tolv km senare är jag nöjd och glad, minglar runt  och känner glädje över hur publiken lyfte mig in i mål  och det är inte var dag jag får höra av självaste Mikael Niemi att jag ska vara stolt över mitt lopp och min tid på den banan.mikaelniemi

Jag är stolt, men det tar några sekunder innan man inser hur underbart stark man kan vara och det är okej att vara stolt över sig själv för det man gjort. Oavsett om vi gick härifrån som segrare eller som glada motionärer utan tidtagning. Kivijärviloppet har allt och vi…

ja vi ger allt och lite till.

Den stekta Hamburgaren och dess stekos är det som satt sig som en imma runt mig när jag lämnar Kivijärvi, den lilla byn i östra Norrbotten med Norrlands, ja kanske Sveriges bästa terrängbana. Med en DXR affisch i handen och energi inför mina kommande utmaningar, inte bara som långdistanslöparen Johanna, utan som löparcoachen Johanna och i synnerhet människan Johanna, som känner glädje i andras framgång och stolthet över sin egen, i med och motgång. Familjen Tegelid var på plats och sprang som vanligt bra.

anna2

 

 

ungdomar

Pojkar 14 i prisutdelningen. Anton Laine till vänster, samma klubbtillhörighet som jag, kom tvåa och har sprungit väldigt bra senaste tiden. Ett framtidslöfte.

 

Jag behöver aldrig undra varför jag började med löpning. Jag behöver bara sluta mina ögon eller se mig omkring, för att  ta del av allt det underbara löpningen ger mig.

ROSA

 

ADIOS!

Vill du följa mig, min löpning med Vinden mot kinden, inspireras eller bara vara en del av min sida  på Facebook och gilla mig där så vore jag jätteglad

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s