En dag fick jag ett tips om en dokumentär om träning och idrottare och hur motionärer tränar mer än elitidrottare. Jag bestämde mig för att ladda hem den och se den nu i morse.

Det blir allt mer vanligt med lopp som är uppemot 10-30 timmar och allt fler blir sugna att delta i dessa.  Nyligen gick det så kallade Fjällräven Classic som är 11 mil löpning/vandring i fjällen. Till helgen är det både Iron man i Kalmar och Björkliden artic marathon i Abisko, en fjällorientering i lag på distanser uppemot 7 mil.  Att delta i ett av ovanstående tävlingar kräver givetvis en kontinuerlig träning och förberedelse under en längre tid och medför också ökad skaderisk för kroppen speciellt om kroppen inte är helt förberedd. För tio år sedan var det en bedrift att springa en mil och att göra ett marathon det var få förunnat. Jag kan förstå dem som hållit på med multisport och löpning i många, många år att de behöver extra utmaningar, men tycker jag nog att det är bättre  att man hellre börjar med ett halvmarathon än med ett ultralopp på mer än 4,2 mil.

Idag verkar det som om det helt enkelt inte räcker . Frågan är vad är normalt och vad är inte normalt? Vem har tid att träna 30 timmar i veckan när man skall jobba och hinna ta del av alt annat som livet erbjuder? Inte jag i allafall. Frågan är om man behöver träna så mycket?

Många gånger behövs inte ens den träningsmängden för att bli bra. Den som tränar mest, behöver inte alltid bli bäst!

I filmen får vi träffa dem som utsätter sig för smärta medan de tränar, samt de som måste träna hela tiden, då det helt enkelt har blivit et tvång. Utan träningen känner sig människan inte hel …

Jag började med löpning som ett sätt att hålla mig i form, men nu idag kan jag ärligt säga att jag är fast i dess grepp och att jag helt enkelt inte vill vara utan löpningen. Ju mer man springer desto mer vill man ha och jag tror att de människor som hittat ultralöpningen får, precis som maraton Mia beskriver i filmen: de blir ett med sig själva för att det är en kemiskt process i kroppen som händer och som gör saker med oss, med vårt psyke och som får oss att känna en nöjdhet som är sällsam och svår att förstå för en person som inte ägnar sig åt det och fått uppleva det. Löpningen ger samma kick som alkohol eller cigaretter kan ge för en rökare eller missbrukare.

Men det kan också gå för långt. När träningen tar över och gör människor sjuka. När kroppen bryts ner och varje muskel sinar. Till slut är kroppen skinn och ben och allting som kretsar i huvudet hos personen är träning och mat. Varje minut planeras och sociala situationer väljs många gånger bort. En kropp som inte får näring sinar bort och en kropp som inte får näring kan rent långsiktigt inte uppnå några resultat och än mindre någon hälsosam effekt. Hjärtat tar stryk och även mag -och tarmkanalen drabbas.

I filmen får vi följa en kvinna som lidit av sjukdomen Ortorexi. Hon berättar bland annat om hur pass stor plats träningen och maten tog i hennes liv, men skillnaden är att en ortorektiker äter och svälter sig inte kanske riktigt på samma sätt som en anorektiker gör. En anorektiker svälter sig själv för att spara på kalorierna och samtidigt ägnar de sig åt överdriven träning uppemot 15-30 h i veckan. En ortorektiker intar måltiderna men är otroligt noga med vad de stoppar i sig och de kan helt enkelt inte förmå sig att äta oplanerade måltider lagade av någon annan. Gör de det så fylls de av ångest och mår så dåligt att de måste träna ännu mer för att kompensera sin dåliga självkänsla. Jag tror att det helt enkelt handlar om en dålig självkänsla i dessa sjukdomsfall och jag tycker det är fruktansvärt att människor kan skada sig själv så illa. Det är modigt av den tjejen att gå ut och berätta om hur hennes liv sett ut.

Många unga tjejer ser vältränade kvinnor och instruktörer som kanske är elitidrottare och vill se ut som dem. Det är bra att ha förebilder men alla kroppar är olika och den sak som man aldrig får glömma bort, är att ingen kropp kommer någonsin att vara en sund kropp om den inte får äta!

Som långdistanslöpare vet jag att kosten en viktig del, liksom träningen och återhämtningen också är. Det är en balansgång mellan träning och överträning. En övertränad kropp blir lättare skadad och en kropp som inte får näring är mer mottaglig för att gå sönder. Det du äter direkt efter träningspasset kommer hjälpa din kropp att repas och när man tränar mycket blir kosten en stor del av livet, för att man helt enkelt märker hur bra man mår när man äter bra och i takt med det går även resultaten framåt, men det får aldrig helt styra ens liv. Den dagen man börjar tacka nej till sociala aktiviteter alltid och väljer bort gemensamma luncher, middagar eller tillställningar för att man missar en träning, eller inte får äta så som man brukar, då kan det vara ett varningstecken. Andra varningstecken kan vara viktnedgång, tunt och livlöst hår och sänkt immunförsvar samt överdriven träning och kontrollerande av kaloriintag.

Jag kommer alltid att träna för träningen och löpningen ger så otroligt mycket till mig och jag har lärt mig saker om min kropp som jag inte visste förr.  För mig är det en livsstil. Om jag avstår en bakelse så gör jag det för att jag helt enkelt hellre tar en fruktshake och inte av någon annan anledning.  Jag vill faktiskt hellre ha ungsstekta grönsaker till min lax än potatisgratäng.  Jag äter hellre grov pasta än vit men jag kan äta vit om det är det som serveras.  Det är det långsiktiga som är avgörande och inte det du gör en eller annan gång.

Se gärna dokumentären på tv3.se

Kommentera gärna och berätta hur du tänker runt det här så viktiga ämnet. Visa att du finns.

ADIOS!