Jag möts av en byggarbetsplats och försöker se det vackra framför mig så som det kommer bli när byggdammet är borta och träden återigen är det som är avgörande för vårt Ormberget. Här känner jag mig ändå alltid hemma. Jag gillar utsikten från slalombacken, luften, naturen och det ger mig motivation. En byggarbetsplats idag som skall ge oss ett ännu större och bättre friluftsområde. Är det inte just det som är mental träning, att kunna se det som komma skall när det känns vemodigt eller tar emot. För det tar emot i livet ibland, men för mig tar det aldrig emot att springa. Jag ska springa Luleå kommunjogg 2013, ett årligt förekommande arrangemang.

 

Jag är kommunanställd och timvikarie. Jag är en av alla dem som befinner mig mitt emellan. Men jag är också vinden mot kinden och idag är jag här för att göra det jag älskar mest, nämligen att springa och kanske också inspirera andra till att hitta glädje för det.

 

Jag hämtar nummerlappen. 64 är mitt nummer och det börjar fyllas på med människor. Någon säger att det är över 300 anmälda löpare, något färre än förra året.

 

Som hängiven löpare vet jag känslan av hur mycket energi ett lopp kan ge och att det inte är själva resultatet som är det som är det viktigaste. Är det inte för att dela någonting vi är på plats? För att dela gemenskapen och njuta av att våra kroppar fått jobba tillsammans och avverka ett av målet för säsongen. Vi blir piggare och klarare i kroppen och vi blir mer harmoniska i knoppen, vänner. När detta är över hittar vi nya mål och innan vi vet ordet av är det vår igen.

 

Löpning förenar och löpning är en av de mest tidseffektiva träningsformer som finns.

 

Carola Vånsjö till vänster sprang lätt idag. Under 25 minuter.

 

Jag minglar runt och ser motionärer och kommunanställda som gör sig redo. Arbetsplatser som osar glädje . Tänk att det finns människor som inte har en sådan gemenskap för att de helt enkelt inte har ett arbete att gå till varje dag. Jag ser Tunaskolans personal och jag känner hur jag saknat dem och det mottagande jag oftast får som vikarie där. Jag känner mycket folk, men jag är ändå vikarie, varken till eller från. Jag är mitt emellan. Med vinden mot kinden.

För varje människa som lyckas hitta löpningen och tar den till sitt hjärta känner jag stor glädje.

 

 

Ulrika gör sig redo för start!

När starten går har 350 människor värmt upp till Eva Brolins glada stämma och testat sina moves från både det ena och det andra hållet. Inga ömma muskler här som riskerar att sträckas. I kväll ska vi ha kul, kom igen nu gänget nu kör vi!

 

Jag får frågan om jag ska vinna ikväll och jag svarar nej.

 

Till saken hör att jag aldrig går in med en sådan inställning att jag ska vinna men jag är en vinnare ändå. För mig själv och det är jag varje dag. Jag försöker intala mig det. För egentligen, gott folk, vad är en vinnare? Är det inte känslan du får när du springer som är avgörande? Ett lopp kan kännas bättre utan topplacering bara för att det stämmer helt och fullt med andning, muskler, hjärta och allting anat runt omkring. Ett träningspass du ger till dig själ tillsammans med andra. Ett ypperligt tillfälle att pressa sig lite utan att riskera att istället göra något anat som kan locka. Så kan det kännas även för en som jag, som tävlar lite mer.

 

När starten gått lägger jag mig rygg i en väldigt startsnabb kvinna. Är det här bland de kommunanställda vi hittar framtidens och Luleås löparstjärnor. Jag hittar en fart som känns tuff men ändå övervinnerlig. Efter två km har jag märkt att jag inte längre hör andetagen från de andra bakom mig. Betyder det att jag leder?

 

Jag springer på och när den värsta lilla backen är gjord planar det ut. Funktionären skriker till mig att jag är 5a totalt och 1 minut efter täten bestående av 4 herrar.

 

Hur det än är så kommer det mentala dippar under ett lopp, ja men det gör det ju hela livet eller hur? Det är endast vi som kan påverka hur vi tänker och när det känns som mest tungt gäller det att se en målbild framför sig och att hitta kraften från någonting. I mitt fall tänker jag alltid på den glädjen jag får av den glädjen jag ger i min roll som löparcoach. Det bästa segertecknet jag kan få är inte en första placering, utan en kram av någon som lyckats .

 

Sista 1000 meter och jag tappar fart. Tittar på klockan och undrar om jag ska slå min tid från förra året? Jag springer i mål som första dam och tiden stannar å 20.43, vilket är ca 30 sek bättre än 2012 och det glädjer mig ändå att jag utvecklats trots att sträckan är ca 200 meter kortare än förra året.

Grattis till Gustav som återigen försvarade segern bland herrarna.

 

 

Jag pustar ut och hör att det blir en strid om andra platsen vilket till slut får till Karin Clausén. Stort grattis. Stort grattis till oss alla som är här kvällen till ära. Er andra hoppas jag se nästa år.

 

Det serveras varm Chili Con Carne och färskt bröd och det spelas musik som ger en härlig stämning denna augustikväll 2013 när kommunjoggen precis avslutats.

Jag vill tacka Luleå kommun för denna tillställning och för mitt fartpass som jag fick ikväll.

 

Motivation är någonting vi skapar själva, ingenting andra ger till oss. Inspiration är något som finns där inne men som kan blomma ut och när den väl gör det är det med en likastor spridning som Maskrosorna kan ha om sommaren när de kommer upp och skapar irritation som vita skelett till vårt förtret i våra roller som gräsklippare.

 

Kom och spring med vinden mot kinden-Run 4 fun vare tisdag kl 18 på Ormberget.

 

Vill du följa mig på facebook inför min egen elitsatsning inom långdistanslöpningen och halvmarathon så gilla min sida på Facebook.

 

 

ADIOS