En strålande orangefärgad sol som möter oss vid ankomst efter att dimman lättat någonstans mellan Överkalix och Gällivare denna Lördag den 31 augusti. Det är rätt häftigt när man åker den sträckan för man märker verkligen landskapets skiftningar. Idag skulle vi få ta del av fjällen, dess karghet och dess vackra vyer. Jag var pirrig och förväntansfull på ett avslappnat sätt. Inga täta toalettbesök som jag brukar få gå på innan lopp som jag hoppas springa fort på, där jag sätter mer press på mig själv.

Idag har jag bestämt mig. Egentligen hade jag inte tvekat en sekund att ställa upp men med endast 2 veckor kvar till ett lopp i Stockholm vill jag vara fräsch i benen och det sliter att springa 22 km i fjällen nog ändå även om man inte gör sitt yttersta. Jag bestämde mig för att stoppa undan tävlingsiver och ta loppet som en långsam tur på fjället med kamera och leende.

Ni som har erfarenhet av lopp vet att när nummerlappen åker på kan det vara svårt att följa sin plan men jag markerade för mig själv genom att ställa mig sist. Det är viktigt att även kunna tillåta sig det. Jag vill inte alltid delta i lopp för att tävla utan för att njuta . Men hur kan man njuta när man springer 22 km, kanske det är någon som undrar här och nu? Ja men när man vant sin kropp att springa längre distanser och inte håller en hög fart så blir det ett behagligt pass mest för en van löpare. Visst är det tungt när det går flera hundra höjdmeter uppåt men det är inte samma som om jag håller 4.10 tempo i 22 km utan någon som helst chans till återhämtning.

Minglade runt före start uppe på Hellnerstadion och träffade många av de förväntansfulla löparna, däribland allas vår egen skidstjärna Markus Hellner, en av världens bästa skidåkare som skulle springa loppet. Tyvärr missade jag Charlotte Kalla och jag hade önskat jag fått chansen att träffa denna sympatiska och inspirerande kvinna. Men jag klagar inte, herregud jag fick ju umgås en heeeeeeeeeeelg helg med Iron Mike =) Fasen vad grymma vi är =)

 

Startskottet går och när första skidbron är passerad börjar det bära uppåt. Det är inte bara en lätt liten stigning utan det går verkligen uppåt i flera km. Jag joggar på med korta steg och ser hur det bildas ett led av människor som är på väg. Mot toppen. Mot målet, mot en fantastiskt dag.

 

Det är tungt att springa uppåt och underlaget är aningen ojämnt men jag tycker ändå att jag har enormt pigga ben . Nu gäller det att inte förivra sig. Springer och småpratar lite med Lulekamraternas Ulrika Jansson som deltar i K22 dvs 22 km i fjällen, liksom jag. Vi tar det lugnt idag båda två av olika anledningar och efter någon minut skiljs vi åt. I ett brantare parti tar jag mig förbi några löpare som går genom att hålla på sidan och på så vis slipper jag även de mest steniga partierna.

 

Kommer upp till bergspris och där blåser det väldigt mycket. Jag börjar inse att jag skulle valt en långärmad tröja ändå. Jag får några vackra bilder i sluttningen upp mot toppen och klockorna ringer för passering av de 4 km. Alla bilder är tagna med min mobil under loppet =)

Asfalten några km senare får mitt lätta halvmarathonlöparsteg att komma till sin rätt och jag plockar några placeringar utan att jag vet om det bara för att jag kan =) Det flyter på så bra och jag njuter av vyerna, njuter av detta och jag är stolt över mig själv för att jag är här idag och har släppt tävlingspressen av att prestera.

Stigning uppåt igen och det börjar bli kargare nu allt eftersom vi närmar oss toppen av Åke. Det blåser och eftersom att jag inte maxar idag fryser jag mer. Nerförslöpningen är aningen slitsam trots lägre fart för mig och stenarna är luriga. Ett snedtramp och det är kört. Nu gäller det att passa sig för jag är inte van denna terräng. Trötta ben har ofta en tendens att bli lite fumliga och det är lätt att falla när man blir trött. För trött det blir man hur man än väljer att lägga upp loppet.

Efter 10 km stannar jag och pratar med funktionärerna och dricker lite sportdryck. Det visar sig att en av damerna känner min kompis Niklas som är i Frankrike och springer världens kanske tuffaste fjällopp i Alperna Tour Mont de Blanc tillsammans med Jonas Buud, världens kanske bästa ultralöpare med flertalet meriter från långa lopp. Vi skänker Niklas en tanke till innan jag joggar vidare rygg i rygg med IFK Kirunas Anna som är en stark löpare speciellt i nerförsbackarna där hon flyger förbi mig.

 

Jag hejjar på Anna och vi pratar lite, ja för i den farten jag håller idag orkar man prata och uppleva mer än bara sina egna hjärtslag. Jag blir dock passerad av Anna på loppets långa nerförsbacke trots att jag anser mig springa med lätta ben där. Det är inte lätt att springa nerför och detta behöver jag träna på inför framtida lopp. Jag är stark uppför, drar förbi löpare där, men blir passerad nerför för det är en konst att kunna rulla och vinna fart, men nu är ju inte detta loppet mitt mål för säsongen i år och jag har ett helt år på mig att träna inför DXR 2014.

Det som glädjer mig mest är när jag ser ryggtavlan på en tjej springa förbi mig med lätta ben och det visar sig vara min före detta elev Hanna som aldrig förr sprungit så här långt. Vilken fart hon har och vilket lopp hon gjort. Jag ryser.

 

Efter asfalten och backen nerför känns mina ben riktigt trötta för då har jag kunnat springa fortare och sedan plötsligt kommer vi in på ett skogsområde som går både upp och ner och jag tvingas lyfta fötterna mer. Först uppför 700 höjdmeter och sedan asfaltens stötande effekt, det är inte direkt mumma för låren alla gånger…Fyra km kvar och efter en brant kulle får jag återigen tillbaka lättheten i steget, så där lätt som det kan gå när allting stämmer för mig.

Mot målet och det känns troligt bra att passera mållinjen. Ingen smärta i kroppen mer än några blodblåsor under fötterna .

Vid mål bjud det på frukt och det blir att man stannar kvar och pratar med alla de andra löparna lite för länge eftersom jag redan varit kall under loppet. Min sluttid i dag blir på de 22 km

2 timmar och 8 minuter vilket är för snabbt för ett långpass egentligen men mina ben känns pigga och även idag två dagar senare har jag inte ont någonstans. Ingen träningsvärk, inga värkande muskler, inga konstiga känningar. Ett bra träningspass, en fin upplevelse.

På kvällen håller jag min föreläsning på Dundrets hotellanläggning inför ett trettiotal deltagare och det är den roligaste föreläsning jag gjort. Jag älskar verkligen att prata om löpningen och stå inför människor, jag som hatade det en gång i tiden och valde bort offentliga presentationer och redovisningar.

På söndagen håller jag min löparskola

med start uppe på Björnfällan och har även där ca 25 deltagare som får lära sig hur de skall tänka vid uppförslöpningen, hur man spar energi vid flacklöpning, vilka övningar som stärker höften och vilka övningar som är bra för att inte tappa löpsteget. Otroligt roligt att få leda detta och det är med sorg i hjärtat jag lämnar Björnfällan och Dundret för att åka norrut.

 

Men där väntar en middag bos mamma och pappa och en vedeldad bastu.

En helg i avkopplingens tecken är över och vet ni vad? Det gör inte så mycket att jag är toksnorig och täppt i näsan. Jag hatar, HATAR att vara förkyld, men detta var det bästa träningspass jag kunde fått innan min nu ofrivilliga vila. Tack Dundret Extreme för en rolig halvmara . På återseende.

ÅH DU, GLÖM NU INTE GILLA min sida på Facebook

Där händer en massa roliga saker.

och kommentera inläggen.

ADIOS