Livsresan vi färdas på bjuder på olika stadier som ni säkerligen känner till.  En del av oss lämnar aldrig ett stadie för att vi helt enkelt trivs där, medan andra hastar vidare snabbare än andra, vidare in i nästa på jakt efter mer utan att kanske stanna upp och reflektera och se sig omkring över det vi har runt omkring oss.

När vi är små är vi beroende av våra föräldrar och följer dem som som en skugga, ler när de ler och gråter när de gråter. Jag  kommer aldrig glömma den dagen när jag som barn blev vittne till att vår 6- åriga Finska- spetstik Mirja blev brutalt överkörd mitt framför mina ögon medan jag och mina föräldrar planterade rönnar på vår vackra gård, här höstluften var syrerik och löven knalloranga. Att som litet barn bli vittne till något sådant sätter givetvis sina spår och banden till de nära blir om möjligt ännu mer starka

-Mamma var ej ledsen, du har ju mig, är orden jag ropade och som än idag sitter kvar i mig.

När vi fyller 20 är vi ivriga inför livet och drömmer om ett liv bland glitter och glamour, gärna i en stad långt borta och långt borta från de kära.  Allting som en gång dyrkade kan plötsligt vara mindre viktigt för en tid. När vi fyller 30 är vi somewhere in between, aningen identitetslösa om vi inte redan stampat på samma ställe några år. Livet känns som bäst, vi har en större trygghet och för mig är banden till de nära om möjligt ännu starkare nu.

Det är märkligt det här hur livet ändras och alla de platser vi passerar under vår resa med livet sätter olika spår i våra hjärtan. Djupa spår, spår som slirar mer än andra och spår som är snustorra och knappt märkbara.

De senaste dagarna har jag fått spendera tid med en person som betyder mest för mig i hela världen, min älskade mamma.  Även om vi saknat pappa, är det ändå skönt med mamma och dottertid ibland. =)

Det började med några dagar i Stockholm (läs genom att klicka på länken)

för att springa DN Stockholm halvmarathon, en rolig tävling, inte fullt lika fin bana som jag hoppats på, för mycket byggarbetsplatser och för lite skog och vatten. och eftersom jag fått anemi (järnbrist) så kunde jag inte prestera som jag hoppats även om kroppen verkligen ville och det spritter i benen så kom jag i mål på 1 h 30 min på de 2.1 milen. Det är så det kan kännas när man har anemi. Kroppen känns när man ligger i bekvämlighetszonen, men när man sedan ökar så tar det stopp och andfåddheten blir ett faktum i brist på de röda ämnet som transporterar syre, hemoblobin.

I söndags fortsatte resan mot Göteborg . Har haft helt fantastiska dagar och aldrig fikat så mycket som jag gjort nu. Nedan följer några bilder från vår resa.

Lunch på stan efter shopping och timmar av spring i affärer.

Klas mamma och pappa föder upp Islandshästar och det bästa av allt var att jag fick rida.

När jag landade hemma i Luleå igår var det med vemod i hjäregropen som det alltid är. Jag älskar att spendera tid på resande fot. Av någo anledning koplar jag av då och lyckas ta dagen som den kommer. Några av mina bästa vänner bor i städer som kräver flygplansturer så tiden med dem var värt väldigt mycket för mig.

Jag skulle vilja tacka dig Klas för att du tagit sin an mig och min mamma på ett helt otroligt sätt under resan, kört oss runt , tagit ledigt från jobbet för oss, låtit oss få lära känna sina hemtrakter där hästarna kan beta i gröna hagar och trollskogar som jag bara sett i sagans värld.

Idag väntar en läkarundersökning för att få bukt på järnvärdena på allvar. Det känns skönt för mig att veta orsaken till att jag inte alls orkat prestera som jag velat på de senaste loppen. När kroppen vill men mjölksyran tar över fortare än man kan ana .  Med lite tur, Blutsaft och medvetenhet får jag upp värdet och kan springa med vinden mot kinden på Ume halvmarathon och Lidingöloppet. Träningen har varit bra sedan i lördags och jag har sprungit lugna distanspass i vackra skogar under semestern direkt från morgon ca 8-10 km.