Hur känns det? Hur mår jag?  Hur mår du?

Gissa min slutid  på Lidingöloppet och passa på att gilla min Facebooksida om du inte redan gjort det.

Den som gissar rätt kommer vinna ett litet pris som avslöjas dagarna efter målgång.

Tävling och nervositet. Fjärilar i magen, orolig sömn, känslan av att så gärna vilja ha den där formen när allting stämmer med kost, bakomliggande träning, sömn och väder.  Det låter som en dröm, eller hur? I allafall för en person som älskar en sport och strävar efter att utvecklas. De absolut mest perfekta förhållanden, som kan både påverkas direkt och indirekt , ungefär som abstrakt och konkret och det faktum att du kan ta på din kärlek, men inte ta på kärleken i ordets rätta bemärkelse.

Hänger du med? Mitt sätt att uttrycka sig kan ibland fladdra iväg, men det är bara det att när jag är upprymd och lycklig så fylls hela jag av ett känslosamt tillstånd som är svårt att sätta fingret på.

Men:
Tvivel på kapacitet kan kanske lätt bli ett hinder och tvivel är bra ibland för det kan hjälpa en människa att lära känna sig själv och kanske också tänja på sina gränser. Om man aldrig kände tvivel och alltid går in i allt vad man tar sig an med känslan av att man är, antingen en vinnare, eller att man aldrig kommer bli en, så är chansen stor att man stagnerar och inte utvecklas framåt, vare sig det är ens ambition eller inte.  Jag tror någonstans att alla människor vill känna sig som en vinnare för sig själv, vare sig man glider in i en fullsatt arena i sluttampen av ett långlopp med känslan av att man gjort det man kanske aldrig trodde att man skulle kunna klara av. Eller om man glider in i mål med lätta pigga ben som springer och klarar av att öka farten de sista 400 metrarna, trots att det känns som om man fötterna precis fått prova på barfotalöpning, för första gången , grimaserande, trött och lycklig på ett lopp.

Allt det där spelar egentligen ingen roll så länge du har den där formen när allting stämmer så bra och du bara vill ha mer, mer, mer. Hur du än väljer att göra dig själv till en vinnare är upp till dig själv. Men så länge du kan ha lite tävlingsinstinkt även på träningspassen med glädje , svett och tårar så kommer din euforiska löparkänsla att fortsätta utvecklas och bli större utan att stagnera. Och samtidigt är det den motsatta effekten som hjälper dig att utvecklas. Känslan av de tunga benen eller VÄGGEN som alla pratar om. Den som snabbt skapar sirap för löparen och gör varje rörelse till en pina, som många utsätter sig själva för gång på gång för att hitta det rätta tempot. Det som ger och tar, eller tar och ger.

.
Jag tänkte  jag berätta om dagen då jag insåg att allt är relativt och att det vid 31 års ålder, går att nå nya mål, utvecklas och trots det faktiskt ha tålamodet att vänta lite med att höja den sista ribban för att ha någonting kvar att sträva uppåt efter.  2011 var säsongen då jag upptäckt saker hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Hur kan det vara möjligt att springa fort i en jämn fart utan att få den där känslan av att allting tar stopp. Att hitta det där löpsteget när du lyfter dina fötter från marken, men att göra det på ett sätt som är tyst och nästintill osynligt. Att komma i mål med krafter kvar som man bara vill ha mer av och att redan direkt efter målgång börja längta efter nya tävlingar när man inte tidigare gjort det.

21 kilometer är en lång sträcka att springa och som jag sagt vid ett tidigare skede så är det den sträckan jag tampades med i min barndoms tid varje dag tur och retur från hemmet till skolan. Att tillbringa 20 minuter i en bil är en mardröm för en tonårsflicka som är lite rastlös i kroppen sökandes efter att finna meningen med livet. Att däremot springa 21 kilometer i en timme och 28 minuter är snabbt. Riktigt snabbt och under den tiden så finns det aldrig någon stress som anses vara negativ. Jag gjorde det utan att vara medveten om det och jag tror det är därför det blev så fantastiskt bra och blev något jag ville göra igen och igen.

Känslan innan ett lopp kan vara både positiv och negativ och jag har upplevt olika känslor under de lopp jag gjort sedan dess. Det jag vet är att jag gör mina bästa lopp när känslan är så här:

Vid startlinjen är all nervositet borta och vaggandes av och an konsterar jag att pulsen redan är hög trots att jag inte fått börja springa. Kroppen är redan förberedd på vad som komma skall och hjärtat längtar efter att få börja jobba. Startskottet och de hundratals fötter som springer iväg jagar alla olika saker, nya mål och nya perspektiv på tillvaron. Med en fart på 3.45 första två kilometrarna är det lätt att tvivlet kommer och frågan på om jag kommer fixa att hålla ett högre tempo hela loppet?  Sänker farten till strax över 4 minuter per kilometer och det flyter på bra. Den rygg jag håller  är en rygg som är greppvänlig och perfekt att glida fram bakom. Dennes  tröja med det gröna cykelmärket är behagligt att titta på i mina korta pauser när jag inte låter blicken vila på trädtopparna eller den vackra naturen som platsen  har att erbjuda .

Halvvägs in i loppet känner jag att jag har krafter och tack vare det kan jag öka farten och hålla kvar ett enormt självförtroende och positiv känsla av detta lopp istället för att göra som många löpare gör, ta ut sig för mycket och kanske bryta loppet. Detta för att jag sänkte farten efter att ha insett redan i begynnelsen att det var för snabbt för mig.

Vi lär och vi utvecklas, ju mer vi vågar prova och ju mer vi vågar göra fel. Jag hoppas min nästa känsla ska vara precis som jag skriver här idag. För när jag står på startlinjen på lördag så är jag redan en vinnare. För mig själv.

ADIOS