Idag är jag glad av flera olika anledningar. Jag är glad för att jag lever i största allmänhet och för att jag är frisk och får njuta av en härlig men kylig höst. Jag är glad för att jag trivs på nya skolan där jag vikarierar som resurslärare  och jag är glad för att jag har så fina vänner som jag delar livets behag med. Under åren som gått har man tappat flera men också vunnit desto mer och de vänner jag nu har runt mig är de som jag kommer ha med mig resten av mitt liv, det är jag säker på.

 

När man som jag ägnar sig åt träning nästan var dag känner man emellanåt skuld för att man försummar sina vänner som kanske inte har samma intressen. Det kan vara svårt att hinna med en fika på stan efter en arbetsdag och jag vill verkligen också prioritera att få in min träning för att den verkligen får mig att må så bra. Jag brukar säga till mina vänner att de kan följa med på promenaden och många gånger kan en löprunda vara ett sätt för oss att spendera tid tillsammans. Men sen finns det några som jag gärna prioriterar in No matter what . Till er finns det alltid plats. En av dessa är Sabina , min fina underbara vän som jag gärna tar en date med snart när du har tid =)

 

Idag är jag också glad för att jag börjar bli mig själv igen och kan återigen känna vinden mot kinden på ett bra sätt. Jag får inte längre mjölksyra i benen i uppförsbackarna när jag springer och jag kan springa 4.15 min per km som om det vore 5 min per km (4.15 och 5 min per km i snittfart är ett mått på unefär vilken fart du håller när du löper och i långdistanslöpning ska man sikta på att hålla en jämn fart för att orka hela vägen) För några veckor sedan fick jag slita för att komma ner till ett tempo på 4.12 och kunde inte i min värld förstå vad som var fel. Astma trodde jag först men vet nu att det var anemi eller järnbrist som drabbar många kvinnor och idrottare. Efter två veckor med järntabletter känner jag mig redan mycket piggare. Egentligen vill jag genom kosten få upp värdet men när jag fick veta hu det låg till tyckte läkaren att det bästa för att snabbt få upp värdet var att äta två tabletter om dagen.

 

De senaste passen jag haft var varit så befriade och igår på Kallaxhedarna med Vinden mot kinden gruppen hade jag kunnat fortsätta forever and more. Idag körde jag det sista snabbare passet innan helgens utmaning Lidingöloppet och kunde utan problem ligga i en fart mellan 4-4.30 min per km.

 

Jag tycker det känns skönt mentalt att veta att det känns bra i kroppen och det gjorde det idag så jag är redo för Aborrbacken och det andra. Here We go.

 

 

Med den känslan ska jag ladda resten av tiden och kämpa för att springa lätt och snabbt, så snabbt som Vinden kan hinna med =) och förhoppningsvis svalkar den kinden för vädret ska bli bra för mig med ca 10 grader och regnskurar.

En present från Alpro Soya anlände idag i en liten söt påse. Blir gott att ladda med i veckan.

Idag är jag också glad för att mina nya löpartights kom som är svarta och korallfärgade och inköpta i Göteborg.  Som det verkar nu springer jag i korta tights men det beror på hur det känns på lördag morgon.

Nya tightsen . Jag älskar färgen.

 

 

Idag är jag också glad för att jag snart börjar leda en ny löpargrupp på Stil då jag ska få inspirera och dela med mig av mina kunskaper inom löpningen, men mest glad är jag för att jag har bestämt mig för följa en annan dröm och skriva en bok.

Man måste våga för att vinna och varför inte utnyttja de förmågor vi har. För mig tar det ett klick på tangentbordet att skriva ihop en text och när jag får skriva så är det som om man öppnar en kran och släpper ur mina innersta hemligheter. Jag älskar att sitta och skriva och lägger mycket tid på det, men det är min tid, tid jag gör något jag tycker om och hur många kan göra det de tycker om helhjärtat? Jag har bestämt mig för att göra något av mitt skrivande och inte endast låta det stanna vid en blogg. Människor har sagt i alla år till mig att jag borde skriva en bok och min resa kommer kanske att bli lång och avbruten efter vägen, men den kommer mynna ut i någonting som är mitt.

 

Jag vill tacka er alla som tror på mig inför lördagens 30 km långa terränglopp. Lidingöloppet är världens största terränglopp och några av de bästa terränglöparna är där. Förra året slutade jag på 36e plats av kvinnorna (helt galet egentligen hur jag kan springa så bra) och i år är det många av er som varit med i tävlingen på facebook och gissat min sluttid på mycket bättre än förra året, vilket är smickrande och jag ska göra allt jag kan för att springa med känsla.  Dock är inte mina järnvärden helt stabila ännu så jag vågar inte tro helt hundra, bara hoppas. Fortsätt att gissa så har du chansen att vinna ett pris som du som löpare kommer ha användning av.

Men tack vare era gissningar och ert stöd kan ni skänka mig styrka när benen börjar krampa efter ca 25 km och när låren svider för att muskelfiber slagits sönder i all nerförslöpning.  När jag närmar mig målet ska jag le för mig själv och glädjas över det jag åstadkommit och framförallt ska jag samla all den inspirationen löpningen ger mig och fylla ut raderna på det som kommer bli en bok till slut.

Så jag är glad, jag är nöjd, jag är tacksam.

ADIOS