För gammal för att springa? Nya pers på Lidingö

 Vad som än händer, vad som än sker är jag så tacksam och glad och nöjd och stolt över årets Lidingölopp. 7 min pers händer inte varje dag. Sluttiden blev 2 h och 13 min och 47 sekunder.

 

Och jag, ja inte är jag ännu för gammal för att springa.

kvällen

Kvällen före.

Jag försvann in i min bubbla, men det var en avslappnad sådan. Nervositeten var stor fast jag lyckades hålla den kontrollerad även om jag garanterat var en virrpanna att umgås med timmarna före. Det är bara så jag blir. Fokuserad på det jag ska göra så jag nästan glömmer mig själv.

På väg mot starten.

Alla vi som var där vet hur stort det är att passera mållinjen efter de 30 km man slitit sig upp och ner för backar och låtit både lår och rumpa jobba, för att inte tala om vaderna, hälsenorna och baksida lår . Alla vi som var där vet också hur underbar den känslan är som infinner sig på upploppet in mot målrakan. Det är en känsla som än idag får mig att rysa och få gåshud på armarna. En känsla jag vill uppleva igen och igen och igen. Redan idag längtar jag efter att springa, även om mitt vänstra knä inte känner likadant. Jag är ännu fylld av glädje och lyckorus och jag ser tillbaka på loppet med glädje.

 wpid-DSC_2790.JPG

Alla ni som följt mig vet att jag haft en säsong som inneburit flera personbästan och både ris och ros, glädje och sorg om jag kan uttrycka mig så. Summa summarum har jag upplevt toppar och dalar och haft min bästa säsong någonsin. Det började med personbästa i både halvmarathon och milen men sedan tog det stopp och jag har haft tyngt i mitt bröst och ben som blyklumpar.

Efter min målgång i Stockholm när besvikelsen lagt sig över ett lopp där jag hade både tunga ben och ingen andning så bestämde jag mig för att Lidingöloppet skulle bli ett äventyr för mig trots låga järnvärden och resultatet av det äventyret följer här.

Det bultar i min skalle. Det är fredag och dagen före Lidingöloppet och jag kommer hem med migrän som inte vill släppa. Tar en tablett och en hundpromenad men det blir värre. Orkar inte vara social men måste vara soacial och några timmar senare är jag på väg till Lule airport för att kliva ombord på planet. Klockan 22.00 är jag på Ica Sollentuna och handlar gottis med grabbarna i resesällskapet och klockan 24.00 är jag i sängen redo för att möta John Blund.

En god natts sömn, vaknar och äter stadig frukost. Mycket Dinkelflingor med Soyamjölk, mycket frukt, två ägg, mycket bröd och lite keso. Dricker två koppar kaffe och lite juice. Börjar morgonen med en promenad ner längs efter vattnet i Sollentuna. Det verkar bli en vacker dag, en bra springdag kanske?

 0

Jag njuter av tystnaden och fokuserar på mitt eget. Sällskapet äter i olika omgångar, märkbart hur olika vi laddar inför våra utmaningar. Någon äter två frukostar, medan jag äter en lång som varar i över en timme.

Kommer till starten klockan elva och sedan hänger vi i bilen i väntan på att ta oss till Grönsta Gärde. Mikael och jag och Erik startar först. Jag är i led 1B och blir alldeles vilsen minuterna före start då jag tycker det verkar vara brist på tjejer i ledet. Vart är alla? Är jag rätt? . Vimsar och lägger pulsklockan på biltaket och ser hela loppet haverera på grund av detta? Rutiner kallas det gott folk, och kontrollbehovet växer sig större men med ett leende.

 wpid-DSC_2786.JPG

Känner mig ovanligt avslappnad före starten men nervös för hur det ska gå samtidigt eftersom jag känt av mitt vänstra knä och jag vet hur slitsamt alla backar kan vara. Värmer upp och rycks med i stämningen, pulsen stiger, solen tränger sig fram genom molntäcket och plötsligt känns mitt klädval helt galet. Det är en dag med både sol och moln. Snart är det dags och där går startskottet.

Jag hänger med men tvingas sicksacka även här. Får en armbåge i sidan och förstår att det gäller att vara vaksam. Det går fort men det är så mycket folk att tempot tvingas sänkas. Jag trycker mig förbi och hittar flytet och där kommer första backen upp. Känslan är god och jag tittat på klockan min. Ingen tyngd i benen. Ingen jobbig andning, bara fokus. Med vinden mot kinden.

Siffrorna på min hand vittnar om fjolårets lopp och vid tio km passerar jag 2 minuter före jag gjorde förra året och jag har syre i mina lungor på grund av den friska luften och det luktar skog. Heja tjejen, heja Johanna och jag känner er omtanke, alla ni som följer mig.

Passerar en av landets bästa ultralöpare Frida Södermark och förstår att jag springer fort idag. Passerar 15 km och ligger 3 min före min plan. Fortsätter det så här kommer jag klara min måltid på 2.20.

På grund av mina järnvärden satte jag upp samma måltid som förra året, 2.20, en tid jag då var otroligt nöjd med. Vågade inte tro det kunde gå bättre och fortare. I år. 

Två killar i blått dyker upp och de peppar mig. Vi ligger då på 4.15 min per km och det känns bara lätt, lätt, lätt. Vart är den tunga känslan. Kommer den att komma?

Springer jämnt med en tjej vid namn Karin som jag sett i resultatlistorna. Hon springer i en jämn fart men dricker mer sällan än jag gör. Jag stannar vid varje station och fyller på med energidryck, men ändå så får jag en känsla av törst när 10 km återstår.

Det regnar lite lätt och det kan låta hur sjukt som helst en jag njuter här jag springer fram. Det känns tungt men ändå kontrollerbart. När 5 km återstår säger jag till Karin jag sprungit jämn med att vi nog kommer klara oss under 2.20 och jag ler för mig själv samtidigt som jag får kraft och går om.

Aborrbacken kvar och här kommer den. Jag böjer mig fram och tassar upp med lätta steg. Försöker göra så som jag gör när jag lär ut löpning att ta fokus förbi krönet och när det planar ut är jag slut men inte alls så slut som jag varit för två veckor sen på flackt underlag. I jämförelse med DXR och Dundrets toppar känns denna Aborrbacke ut som en Aborre i jämförelse ,med en lax

Mimimal.

 DSC_2477

Vy från Dundret Extreme, fjällhalvmara i Gällivare Lappland.

Sista km närmar sig och jag förstår att jag kan fixa det på under 2.15 vilket är medaljtid för killarna. Killen framför mig verkar trött och jag försöker lyfta upp honom och säga att han ska ge det lilla extra han har. Det är som om jag alltid mitt i allt det tunga lyckas ha krafter kvar till och med att peppa andra.

Jag ökar farten och nu ser jag målet. Jag ser Marias leende och höjer armarna i luften när jag passerar henne med 300 meter kvar med orden, det blir ett nytt personbästa. Tack för stödet Maria.

Jag är i mål och jag är en vinnare för mig själv. Jag ler, men samtidigt brister det för mig för jag tror inte ni kan förstå känslan av hur mycket detta lopp betydde för mig just för att jag fick en sådan otrolig löparkänsla från början till slut. Visst känner jag av mitt knä men det var det så värt. Det är det här som får mig att fortsätta älska löpning, ty inget i hela världen slår känslan av ett lopp där allting stämmer.

 526921_10151583949562132_439207593_n

Tack Klas Östbye för detta fina Collage av bilder.

Jag vet inte vad det var som gjorde det och jag tror det knappt själv. Jag delar glädjen med mina underbara vänner och gläd ofantligt mycket åt Klas tid på 2.08 efter en halvtung säsong . Micke som gjorde sitt första Lidingölopp och lyckades ta en medaljtid och Erik från Vinden mot kindens löpargrupp som kämpade sig i mål och lyckades. Det om något symboliserar en vinnare. En vinnare för sig själv, men även för andra.

Vad vill jag säga med detta inlägg? Att vi alla är vinnare ja visst tusan är det för livet är inte upplagt så att det är den som springer fortast som alltid lyckas utan den som springer rätt och springer lätt. Med den inställningen tror jag vi kan göra våra bästa lopp, ty vi vet aldrig när vi presterar bäst, det har i allafall jag bevisat. Vi stöter på toppar och dalar på vår resa med idrott och det gäller att aldrig ge upp trots att motgången kan bli ett faktum..

Jag lyckades förbättra min tid med 7 min från 2.20.38 -2.13.48 sedan förra året, något jag aldrig trodde var möjligt när jag den där fredagseftermiddagen kom hem från jobbet med huvudvärken som hade grepp om mig, men något gjorde det möjligt, jag vågar tro att det är kärleken för löpning.

 

Det firades rejält.

0

Från mig till er alla en riktigt stor kram.

2 reaktioner på ”För gammal för att springa? Nya pers på Lidingö

  1. Stort grattis till ett kanonlopp! Du är en riktig inspiration, inte bara för dina fina resultat utan även för din härliga inställning och dina kloka ord!

Lämna ett svar till vindenmotkinden Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s