Du mamma kommer ut på bron (ja det är namnet på förstukvisten och trappan som leder upp till huset a la Norrbottniska dialekter) och möter mig när jag kommer och direkt så ser jag din kärlek spegla sig i ditt sätt att vara. Du har saknat mig, ordnat allt som jag vill att det ska vara. Bordet är dukat med saker jag gillar att äta och till middagen serveras min favoriträtt.  Sängen är ren bäddad och huset doftar gott av nybakt bröd.  Du pappa som är så klok och kan ge mig de bästa råden när jag är osäker över någonting. Hundens skall inne i huset som vittnar om en yvig röd svans på en intensiv och vacker röd hund, av den ras jag är uppväxt med. Den rasen som en gång i tiden fick mig att vilja ha hund själv och det har jag nu, om än en matfrisk brun-vit Spanniel.  Det röda huset är och kommer alltid att vara hem för mig, ty det finns ingen plats för mig i hela världen dit jag hellre åker en helg, oavsett om snön yr och löven lyser gula. Jag älskar er mamma och pappa och vad vore jag utan er. Tack för en underbar helg och tack syster m fam för en superm middag som avslutning på helgen.

I går åkte jag upp till mamma och pappa för att ha en myshelg inne och i naturen och finna lite inre frid. Det kan låta som en skröna, men jag blir verkligen avslappnad när jag åker upp till Överkalix, till mina skogar och tar del av de otroligt vackra färger som naturen rymmer just nu. Jag älskar verkligen hösten och njuter av varje sekund som jag får vara ute. Eftersom att det är så nära sedan Lidingöloppets mördarbackar med slitage på knäna så har jag inte sprungit någonting i veckan utan endast kört alternativ träning. Jag är väldigt bra och disciplinerad när det gäller min träning och är duktig på hitta lösningar för att kunna träna. Vila gör jag också men helst gör jag något annat, tex kör rullskidor för överkropp och bål och ändå kunna njuta av fint höstväder och träna länge, länge.

När jag ser tillbaka på den senaste månaden är det inte speciellt konstigt att mina knän och lår tagit en del stryk av de lopp jag avverkat sedan den 31 augisti. Det börjadfe med 22 km fjällöpning i Dundret med 700 höjdisar. Veckan efter var det Granlunkens 10 km terräng och veckan efter Stocvkholm halvmarathon för att avsluta med ett toppen Lidingölopp som verkligen fortfarande ger mig kalla kårar längs efter ryggen. Ett lopp då allt stämde, leendet var där redan från start och jag inte riktigt visste hur det skulle gå. Det gick så bra så bra som jag aldrig kunnat drömma om. Ett kvitto som skall bytas ut mot 2014s utmaningar.

Nu blev det i allafall skönt med en period av alternativ träning.  Totalt har det blivit bland annat Spinning 45 minuter och bålträning, cardio Cross på Stil med stationsträning i cirkelform med puls och styrka, följt av 30 min behaglig cardioträning, 75 min cardioträning med Spinn, rodd och crosstrainer, lätt löpning för att testa i 9 km (inte okej ännu) spinning , spinning och slutligen rullskidor.  Dessutom har jag kört en del styrketräning för både bål och överkropp för att inte tappa muskelmassa på överkroppen samt lite rehab för mitt knä

Jag känner mig i sjukt bra form så jag ser med glädje fram emot att hålla igång den formen och i feb kunna åka till Barcelona för att springa halvmara där, yeeeeah =) Vill du följa med? Jag åker med min gode vän Klas och vi vill gärna ha fler med oss.

Helgens rullskipass blev mitt första i år och jag har inte direkt åkt många under min livstid om jag ska vara ärlig. Jag har inte den bästa tekniken i skidor men jag tycker det är kul och hjärtat får jobba.   Idag passerade jag både hästhagar och kohagar under min färd och fick ta del av löv som blåste runt för att slutligen landa på min hjälm, ja jag vet det låter som ett omen och det kanske det också var. Allt har en mening, är det inte så?

Hoppas er helg varit lika fin som min och att ni tillåtit er att stanna upp och vara i nuet utan att känna känslor av ensamhet eller tristess, oro eller sorg.

Vill passa på att skriva om medias dåliga för att inte säga urkassa sätt att ”inte” lyfta fram de duktiga norrbottningar som avverkade Lidingöloppet i år. Med två kollegor diskuterade jag, det faktum att, de enda sporter som lyfts här uppe i norrbotten, är fotboll, basket och hockey och av någon anledning är det viktigare att skriva om hur det går för Alvik i fotboll än att nämna världens största terrängtävling och det faktum att två tjejer kom top 20 för en vecka sedan. Hur tänker man där? Bör man inte som reporter följa med i alla idrotter, ta emot tips och försöka skriva o sådant som också kan läsas av alla… Alla är ej intresserade av lagsporter.

Att träna löpning handlar om mycket mer än att vara snabbast på de lokala loppen utan att utvecklas efter egna villkor och förutsättningar. Det handlar om så mycket mer än att  springa milen på 40 min för det är när 15 km skylten passerats och det bränner i benen som mycket kan hända.  Den snabbaste är ej alltid den mest uthålliga och tvärtom. Alla är inte gjorda för kortare distanser och vi har olika sätt att träna på. Vi blir bra på det vi gör och min sköna distanslöpning verkar i allafall ha gjort saker med min uthållighet vilket glädjer mig på många sätt.

Dock tycker jag det är tråkigt att man inte fördelar reportagen mer och faktiskt tar fäste på de individuella idrotter vi har också på sportens sidor.  Barn och ungdomar och äldre behöver fler förebilder än bara de elitidrottande lagidrotternas så kallade stjärnor.  Vi lever i ett samhälle bestående av så många olika sorters individer, varför inte försöka fånga alla, lyfta alla och dela allas glädje?

ADIOS