Hjärtat slår, andetagen susar och får hjärtats rytm att höras som ett kluckande ljud i öronen, likväl som i hela vår kropp. Antingen älskar vi den känslan, lever med den som om den vore en del av oss, eller så är vi någonstans in the middle..

Löpning sänker blodtrycket på sikt, får oss att orka med motgångar i vår vardag, får oss att bli glada när vi känner oss låga och får gemenskap att födas.  Som ikväll så Tio individer upplevde magi.  Löpning är fantastiskt. Det är min drog och det bästa jag vet.

Snoret sinar till slut även om det riktiga löppasset får det att komma ut på ett inte alla gånger fräscht och ”tjejaktigt” sätt, men vem har sagt att man måste vara väluppfostrad då man tränar?  Vem har sagt att tjejer ska bära rosa och killar ska bära blått? Idag hade Björn rött och ha var starkast av oss alla.  =)

Har du någonsin känt dig så där galet härligt trött i hela din kropp som du bara gör när allting flyter på, men ändå kanske du inser att du tagit dig lite för mycket vatten över huvudet  inför något som stundat. och kanske laddat lite för enkelt och för glest, likt en ensam naken buske i mitten av den mörkaste och mest grådaskiga novembermånad. Inte vackert eller prunkande och inte välkommet alls förutom att  det finns en oanad kapacitet som  jag valt att hålla inne med och plocka fram när det behövs som mest, likt de gnistrande stearinljusen som jag tänder när jag vill ha ljus och mys. Min kämparglöd! .

Ikväll plockade vi fram vår kämparglöd när vi tog oss fram på Luleås kanske mysigaste smultronställen, långt borta från vardagens krav.   Över stockar och stenar, vita mossor, över grenar, nerför och uppför slänter, vilsna och tillsammans tog vi oss fram och jag tror jag upplevde en löpning jag aldrig trodde jag skulle älska. Löpning för mig som ledare är att vara kreativ och ibland överträffar kreativiteten mig själv och jag förstår ännu mer varför jag gör det här.

Jag är löpare och många löpare tränar medelintensivt vilket gör att vi klarar av att hålla igång under en lång tid, i ett tempo, som av många kan förklaras som snabbt, men av löparen själv som väldigt lagom och behagligt. Hur kan det komma sig? Jo vi har ju tränat upp vår uthållighet och lärt oss precis hur vi skall andas, tänka, fokusera och vad vi ska ta sikte på för att kunna njuta och träna samtidigt och det är inte det lättaste, utan jag brukar säga att det krävs några års enbiten löpning för att verkligen få den känslan som jag har. Men däremot är inte löpare kanske lika bra på att pressa sig själv som man kan vara inom andra träningsformer. Intervallträning, backträning, stavträning och tempopass  blir mer motiverande då man är flera. Medan den träningen som är avkopplande för psyket är bäst att köra ensam, enligt min åsikt. Idag gjorde vi något annat tillsammans som är få förunnat och plockar fram det där lilla extra som kommer göra oss så galet starka. Vänta bara.

Vinden mot kinden kommer snart att bli piskande hård och det kommer inte vara lätt, men ta mig tusan, det kommer vara galet skoj!

För när ridån trillar ner och de sista solstrålarna sakta får ge efter för de första lite halvsvaga flingorna som vi fruktar. Det är då vi ska vi tänka på att det kommer en vändpunkt och att när den sedan öppnas igen kommer allting att ge ett ännu starkare ljussken och de svaga flingorna som vi förbannade i början kommer vara de som gör oss så starka…

Hänger du med? Vinden mot kinden har plats till alla och skogen likaså.

ADIOS!

Och tack Anna för att du fotade ikväll.