Hösten kan vara så vacker.. Men mitt i allt det där vackra kan hela tillvaron rämna om bara ett samtal skulle komma och jag inte får fortsätta ha er kvar i mitt liv. En dag som denna känns det ännu mer hjärteroten men jag vet också att jag inte kan frukta döden, ty den skall till oss alla komma en dag.

Idag hålls minnesstund för min morbror Birger och jag vet att det är en jobbig dag för många, även för mig och fast jag inte är där så finns han i mina tankar och må han vila i frid. Jag tänker på min mor som nu förlorat sin näst äldste bror och på att vad som än händer i livet så är familjen viktig.  Älskade mamma jag önskar jag kunde varit med dig nu.      Jag tänker på mina kusiner som mist sin far och så ser jag min älskade pappa framför mig. Hans klokhet och hans tillgivna anblick som alltid finns där och alltid ska finnas men inte alltid kommer att finnas.  Vad händer när den inte finns?   Vad händer när de inte finns? De som vi älskar?  Vem är det som har avgörandet i sin hand och vem är det som tackar livet var morgon, kväll eller helg när vi skiljs åt från de vi älskar utan att veta om vi kommer hem igen. De hårda ord vi säger till varandra i stundens hetta, är det någon som minns dem när vi gråter tårar stora som tefat för att vi mist den vi brukade skälla på. Livet är skört, men också starkt på en och samma gång. Livet går givetvis vidare men hur? Det är då vi får plocka fram styrkan vi har i oss och glädjas åt de minnen vi har. Det är nu vi ska ta till vara på livet och varandra.

Hösten är som livet är, Kall och naken, men också varm och öppen . Dessa dagar känner jag mig välkommen in i en vinter som jag snart kliver in i utan att det känns främmande. Dessa dagar känner jag mig tacksam för livet på många sätt.

ADIOS!