Tänker på i Fredag då det kom som ett slag i magen att Selma fått en ny knöl och juvertumör . Klockan 16.50, en fredag, då vi skulle ta helg och vara glada.  Känslan då var frustration och besvikelse, ångest, ledsenhet,

jaaa you name it.

En helg av oro och så mycket vilja att vara med sin hund. Tänk positivt, säger människor till mig och vet du,

att det gör jag! !!!!!!! Jag tänker positivt hela hela tiden men ibland kommer det över mig och det går inte att hindra hur gärna man än vill det.

Vi kan inte alltid vara starka och i nöden prövas vännen. Jag tackar för alla kommentarer , helande tankar och energi som skickas till oss om Selmas tillfrisknande och i dagsläget är hon inte sjuk.  Inte synbart och inte kännbart. Hon vet inget och mår inte dåligt.  Hon är en pigg hund med en viftande svans, Det är heller inte säkert att hon någonsin skulle blivit sämre men risken finns att denna knöl och tumör kan utvecklas till aggressiv och spridas till lymfar eller lungor. Nu har de röntgat hennes lungor och sett att det inte är något som förändrats sedan i vår så förmodligen är det över efter denna operation. Vi hoppas.

Plötsligt blir allting så klart, när vi drabbas av något sådant här, att saker jag kunnat bli irriterad över förr, som hundhår,  sena kvällspromenader i minusgrader när hunden vägrar bajsa eller tiggeriet vid bordet och känslan när hon tagit sig frihet att sno något från bordet..

Vad är väl det egentligen? Det ytliga och materiella. Plötsligt inser man sina problem man tycker man har vara väldigt väldigt små, i förhållande till något större. Men allting är relativt. Vad värderar du?

Vattnet fryser aldrig i Tvärån, där jag är uppväxt på grund av det strömmande vattnet och forsens brus ger harmoni. Här stod vi länge och lyssnade under den gågna helgen då vi samlad energi i vår skog.

Operation är bestämd till 6 december och de kommer denna gång att ta bort två juverdelar vilket innebär en mer smärtsam period för mitt hjärta, men det ska bli bra.   Det vet vi.

Jag fortsätter min resa med löpningen och efter marathon har jag varit i toppenform. Tappade lite fart så klart efter loppet men inga skaderelaterade problem eller överbelastningar. Jag har haft löpning nästan var dag och fokuserat på både de mer lugna passen blandat med mer fart. Jag är på väg mot något nytt som jag ser fram emot.

Inga tusingar eller slitsamma, i mina ögon mer tråkigt jobbiga pass, just nu för glädjen är viktig och den ger jag mig själv när jag laborerar träningen på detta sätt.  Genom fartlek som sker naturligt blir jag stark och styrketräningen, ja den gör jag hemma eller ute oftast.

Morgon och kvällslöp har jag kört de senaste dagarna och det passar bra med lugnare morgonjogg och sedan fartlek på eftermiddagen varvat med distanspassen för uthållighet . Löpning behöver inte vara jobbigt alltid.

Lördag blev långpass, söndag skidor, måndag dubbelpass, liksom tisdag. Onsdag distans på 13 km och idag 60 min löpning oberoende av antal km för jag sprang med Anna och vi pratade om allt mellan himmel och jord och ville aldrig gå in. Ren lycka!

Tanken slog mig att det är två månader kvar till Barcelona halvmara lite drygt =) Längtar!

Anna joggar på, stronger than Ever, you rock girl!

Men först ska vi rida ut stormen vi har framför oss. Stormen vars öga jag ska utmana och när jag hamnar däri ska jag titta rakt in i ögonen och inte släppa blicken förrän den ger sig och lämnar mig kvar som en vinnare. Med vinden mot kinden, utan sjukdomar och problem.

Carpe Diem.

Vill du också känna passion för löpning och lära dig springa? Boka in dig på löparcamp

ADIOS!