Oro, magont, känsla av att inte räcka till, att veta, att vilja finnas till, att ge kärlek och framföra allt att ta till vara på tiden. Så har jag känt och så känner jag givetvis ännu. Jag har vaknat om natten och hört mina egna snyftningar för att jag inte kunnat leva med känslan av att inte den hunden ska möta mig var morgon när vi går upp. Jag har tittat till henne, strukit på henne och undrar om hon har ont. Ovisshet är min största fiende.

Efter operationen och veterinärens utlåtande från röntgen av hennes lungor var det som det kom ett bakslag. Med största sannolikhet är det inte lungmetastaser men det går inte att utesluta. Helt.

Ovisshet igen men inte längre. Idag vet vi. I eftermiddag mailade veterinär Ingemar vid Öjebyn djursjukhus Evidensia och meddelade detta:

Hej Johanna, jag har nu fått provsvaret på Selmas tumör. Den tumör som fanns var godartad med ingen risk för spridning. De knölar som fanns i juvret var en massa cystor så de förtätningar vi sett i lungorna är sannolikt bara bronkförtätningar som vi misstänkt. Nu kan du vara lugn. Selma är inte dödssjuk. Hoppas det går bra med stygnen.

När jag läste detta så spred sig ett stort leende på mina läppar och jag blev alldeles varm i hela kroppen. Min hund, mitt hjärta och allting vi gått igenom tillsamman. Nu hade vi klarat även detta.

Efter jobbet åkte jag direkt till Ormberget för att åka Skate och det var första gången i mitt liv som jag åkte skidor i regn och då snackar vi ösregn. Spåren var isiga men de pistade upp medan jag åkte så jag kunde pressa upp pulsen bitvis även om jag fortfarande efter de 16 km, känner mig som om jag inte tränat. Börjar jag bli skadad? På ett bra sätt =) Hur som helst är det fantastiskt att träna utomhus och jag vill inte alls träna inne..  Jag får sååååååå mycket tillbaka av min uteträning .

Idag vilar jag från löpning men i morgon är planen att springa från morgon och sedan styrketräna lite. Lördag blir återigen ett långpass med start i arla morgonstund.  Om allt går som planerat får hjärtat följa med några km, som blir hennes första efter operationen. Idag är det 7 dagar sedan och jag vill helst glömma den dagen.

Jag vill med detta inlägg påvisa att, som min vän och tillika adept Carola skrev, så kommer ofta solsken efter regn. Det gör många gånger ont i hjärtat och värst är de stunder i livet då vi inte vet, oavsett om det handlar om kärlek eller andra besked.  Jag tror att jag blivit en mycket starkare människa av de motgångar som drabbat mig den senaste tiden och jag har också sett vilka som är för mig och finns för mig..

Jag tror att många av er skulle må bra av att städa lite i bekantskapskretsen och i största grad de vänner som ni har på Facebook.

Man kan aldrig vara för upptagen för att visa omtanke oavsett hur ens liv ser ut. Att jobba heltid och ha barn är ingen ursäkt för att inte kunna visa att man finns för någon. Många gånger har jag tyvärr fått ta del av det som förklaring till varför människor inte har tid att umgås och tyvärr så måste jag medge att det är en förklaring som jag inte köper.

Jag har kanske inga barn men det betyder inte att jag inte har saker att göra. Jag jobbar i princip heltid och utöver det har jag hund, blogg, tränar 6 dagar i veckan och hinner träffa människor, städa och åka hem till mina föräldrar om helgerna.  Före det har jag studerat heltid, tränat, jobbat extra och alltid gjort rät för mig. Jag hoppas att de vänner jag har, de riktiga vännerna känner att jag finns för dem, för annars jag jag misslyckats i min roll som vän. Det finns stunder när jag funderat på att sluta skriva på bloggen och lägga ner min entusiasm på löpningen, läger, coachning och inspiration, men det vill jag inte eftersom att jag älskar känslan av att låta orden flöda och det är som terapi för mig.  Jag får så mycket tillbaka och så länge det känns så kommer jag fortsätta. Men saker handlar om att vi gör det vi prioriterar och det har inget att göra med om vi har barn eller hus.  Många av mina bästa vänner har jag också mött just via träningen och jag tror att den förståelsen vi som tränar mycket har för varandras hobby är svår att hitta någon annanstans.

I med och motgång, är det inte så det heter?

Min hund Selma har en stor del i att löpningen blivit en så fantastisk sak och om det inte vore för henne hade jag nog inte uppskattat tiden med mig själv eftersom att med en hund är du aldrig ensam och den är din optimala träningskompis.

Jag vill tacka för den kärlek och det stöd jag fått av människor via bloggen och Facebook. Många av er känner jag inte men när jag når fram till er läsare och får känna att ni reagerar så är det värmande för mig.

Jag vill också tacka dig Mikael för allt du gjort för mig och Selma. under dessa veckor. Min resa fortsätter och vet ni? Livet är fantastiskt.

Lättare i sinnet.

ADIOS