Kommer jag sakta att komma in i ett lugn. Jag längtar efter möjligheten att träna klockan tio och inte klockan sex i arla morgonstund. Jag längtar efter känslan av att äta frukost med riktigt vinter landskap utanför fönstret och domherrens röda bröst i mitt synfält.
Jag längtar efter skogens snötäckta grenar , långt borta från storstadens julhets . Ett alldeles eget skidspår där jag inte måste åka runt, runt, 10 varv och slåss med alla andra. Riktig skog där jag slipper den provocerande gubben och alla falska jag råkat ut för sista tiden.
Jag längtar efter riktiga lussekatter med vanligt mjöl och precis sådär härligt krispig och välgräddad yta som det ska vara.
Jag längtar efter granens lukt, bastuns ångor och Överkalix lugnet.
Jag längtar.
Idag är det en stor trånad, efter något, som jag inte ens tror att träningen kan bota. Den som lever får se.
Den som upplever får erfara och den som vet är egentligen den som kanske inte har en aning.
Har du?
Adios.
Vinden mot kinden-Johanna Nilsson 
Åhhhhh, jag med jag med! Snart kacklar vi som bäst i det där fina röda husets kök och vänder, vrider och skrattar åt längtan, tråneri och andra bryderi. Vad kul det ska bli att ses snart! Hälsa kära mor och far (att han inte behöver elda upp bastun till 100 grader den här gången) 😉 Ses snart i vackraste medvintervita Överkalix. Kram
Åh bästa du, längtar efter dig. När du är redo, är både jag, huset, bastun, tjatter, ölen på kylning och mammsen redo. Puss:-)