Några stapplande steg är allt som behövs för att snubbla till men en knuff i rätt riktning är allt som kan ställa allting till rätta igen. Brutna vingslag som sakta lagas och allting går sin gilla gång igen. Fri som en fågel. Obunden och alldeles, alldeles underbar i en värld som ger ifrån sig så vackra färger, så underbara dofter och en natur nästan magisk med ett snöfall som är som sockervadd och dunfluff och påminner om mjukglass om än det inte varit så mycket av det den vinter som varit hittills.  Mitt i vintern, den svenska vintern som ter sig grå och färglös men ändå lyser upp vardagen. Jag blickar tillbaka på året som gått. Året 2013.

Jag ser mig i spegeln och de bruna ögonen ger ifrån sig en strimma av värme. Du har vackra ögon, får jag ofta höra. Idag vet jag att det stämmer.  Jag vågar tro på orden.

Jag vill tacka min sponsor och tillika samarbetspartner på Acctive sport och hälsa och  klädföretaget Noname för att ni hjälper mig i min satsning med utrustning och kläder. Jag vill tacka mina föräldrar som finns där i ur och skur, mina vänner, nuvunna som gamla och Bengt Ek från Morjärvs SK. Slutligen vill jag tacka alla er som tror på mig och ser min kärlek för löpningen. Utan er skulle jag inte utvecklas. Mot nya personbästa och ett härligt 2014. Är ni med mig?

Vinden mot kinden på Facebook.

Jag ser mitt ansikte i spegeln och de konturer jag ser är ett ansikte som åldras precis som alla andra också gör. Det jag ser är vackert och jag är glad att kunna säga det. Visst finns et stunder när jag inte känner så, det finns det hos oss alla. Jag minns tillbaka. Det skall man alltid göra. Men jag ser framåt, det mår jag bäst av.

Året 2013 handlade för mig om att ta min löpning till nya vyer. Det säger jag varje år men det är , för mig, en fantastisk resa jag gjort.  Jag sprang hela vintern i alla väder och det skulle visa sig vara bra för min utveckling även om löpningen inte innehöll speciellt slitsamma inslag utan mest distanspass. Jag sprang varje lördag med Lulekamraterna och fann nya löparvänner .  När kylan satte greppet i vårt Norrbotten fann jag styrka i sällskapet av fullmånen och när sedan mörkret blev outhärdligt var det musikens melodi som gav mig motivation.

Året 2013 handlar om att lägga tid på något man älskar att göra men att se att tiden föder framgångar och att varje leende jag får tillbaka från en individ som inspireras av MIG. Jag började året med att nominera en sann eldsjäl i min klubb till årets upplaga av eldsjälsgalan och det visade sig att han stod som segare i slutändan inför tusentals TV tittare och jag fick följa med till Göteborg.

   Bengt och jag på Eldsjälsgalan den 28 feb 2013.

En dryg månad senare satte jag nytt personbästa på en tävling i Prag efter att ha åkt de 5 milen på det årliga loppet Dundret runt i Gällivare med så jävliga skidor att jag var irriterad från början till slut. Tiden 1.25.33 blev min bästa tid på halvmara under 2013.

Jag lyckades ta mig ner på milen under 40 under 2013 och det var fantastiskt att kroppen utvecklats så mycket.

                          Micke och jag efter Vårlöpet våren 2013.

                           att jag slutade 12a på svenska mästerskapen i halvmarathon som gick i samband med Göteborgsvarvet . Tack vare min tid i Prag kvalade jag in till SM. Vem hade kunnat tro det för några år sedan?

2013 är mitt år som löpare och jag är stolt över de framgångar jag haft. Jag är en gröngöling när det kommer till att tävla och där har jag mer att lära, både av mig själv och av andra. Jag höjer ribban nu.

Jag har bestämt mig för att satsa mer på löpningen under 2014 med en kontinuitet i min träning. 2013 upplevde jag min andra skada orsakad av idrotten och min passion som var som ett knytnävsslag i magen, men jag fick också ta del av en sida hos mig själv jag inte trodde jag hade. Jag kom tillbaka även om jag fick bryta mitt livs första lopp i ledning i Luleå stadsmara med en överbelastning i hälsenans fäste, men trägen vinner och rehab och alternativ träning med avlastning fick mig att komma snabbt tillbaka.

Veckan innan sprang jag in som 12a på världens största halvmarathon i SM klass men man kan inte delta på alla lopp. Det har jag lärt mig av 2013.

Första loppet efter skadan var i juli och då sprang jag riktig bra med 12 km på tiden 48 minuter på en kuperad bana men sedan började mina järnvärden gå ner och en trötthet jag inte visste orsaken på blev mer tydlig.

En envishet och målmedvetenhet som fick mig att ta hand om mig själv så att jag 5 veckor senare fortfarande var stark och ännu mer biten av löpning.  I Thailand fick jag min rehab med vattenlöpning, rehabövningar och havets sus i bakgrunden.

2013 har inneburit många fina vänner som jag vet att jag kommer fortsätta akta och ta hand om men också förlorade vänskaper och brutna band , där man också inser hur skört ett pärlhalsband kan vara. De människor som inte längre finns i mitt liv gör inte det för att de allting vad gäller som binder en människa samman med en annan, går isär hos oss. Band blir starkare och band går sönder. Vissa vänner har man alltid kvar oavsett.

2013 var året då jag fått hålla mig frisk och klara mig utan förkylningar. Jag blickar tillbaka men kan inte minnas en endaste ofrivillig viloperiod orsakad av sjukdomar. Året 2013. Ingenting är omöjligt längre.

2013 var året då jag ordnade mitt första egna löparläger med 25 deltagare från norr till söder. Jag är stolt över min förmåga att organisera och jag är tacksam över de ideela som bidrog till att göra lägret så bra. Jag är också tacksam över de sponsorer som hjälpte mig fram.

                             Vill du också finna harmoni, lära dig mer om löpning och utvecklas. Ja då ska du anmäla dig. Just nu rabatt på löparcamp 2014.

2013 var året då jag lärde mig att avundsjuka är det värsta som finns och jag har blivit trampad på av de som jag litat på. Människor som går bakom ryggen, pratar illa bakom ens rygg eller bara försöker smutskasta är det värsta jag vet.

2013 var året då jag sprang många lopp, de flesta av dem på distanser som jag inte alls gillar men jag gör det ändå. 2013 var året då jag föreläste och inspirerade. I kalix. I Gällivare. På olika event runt om i vårt län.

Jag har insett att jag varit för snäll och att det egentligen inte gynnar mig i slutändan. Jag vet vilken distans som är min styrka inom löpningen och jag vet att jag inte kommer delta i allting nästa år. Jag är en nötare, gjord för att springa länge, gjord för att springa” halvfort ”och gjord för att orka länge. Jag vet att när de andra börjar tappa, efter 15 km, då är jag som starkast! Jag kommer kanske aldrig att göra milen på 37, men jag kommer att springa marathon på sub 3 h.

2013 var året då startade vinden mot kinden –run 4 fun tillsammans med dig, du underbara Mikael, min vän och partner som jag litar på till hundraprocent.  2013 var också året då jag litade på mig själv med löpningen till 100 procent.

2013 var året då Selma fick genomgå två smärtsamma operationer mot juvertumör och tillsammans visade vi att hoppet är det sista som överger oss. Efteråt har vi kommit tillbaka starkare än innan. Min bästa träningskompis, mitt allt.

2013 var också året då jag tömde mina järndepåer och gick omkring en hel sommar utan att förstå varför jag fick slita som ett djur för att ta mig runt en mil på 42 min, en distans jag tidigare joggat runt på samma tid. Jag minns ett av mina intervallpass med irritation och frustration då jag kämpade mig ner till att snitta 4.15 på den 3 min långa intervallen, en tid jag tidigare klarat att hålla i 21 km.

                      Jag lyckades vinna några lopp, men känslan blev alltid tung, tung, tung. Inte konstigt med ett HB på 115 och depåer på 7.

Men 2013 var också året då jag kom tillbaka och kunde visa både mig själv och alla de som kritiskt inte förstått min styrka med löpningen att jag kan. Lidingöloppet blev min revansch och jag slutade 16e dam på tiden 2.13.47. Några veckor före hade jag sprungit Stockholm halvmara på tiden 1.30 och trott att min löparsatsning var finito. Men vad gör väl det när jag fått lära känna bästa Klas från Göteborg och umgås med mamma på Sveriges framsida.

Nöjd och lycklig efter min 16e plats på Lidingöloppet. Förra året blev det 2.20, året innan 2.23 .

Några veckor senare sprang jag in på 24 minuters bättre tid på maraton och jag förstår det inte själv vart den styrkan kom ifrån. Kanske var det den fallande stjärnan som visade mig vägen. Min tid 3.10 öppnar upp tro och hopp att förbättra mig inom marathon så därför har jag anmält mig till Stockholm marathon och New York marathon 2014.

Klas Östbye och jag efter Stockholm vintermarathon 2013.

Utsikten är enorm här från ovan och mina vingar känns inte brutna längre. De bär mig framåt och de visar mig in på stråk jag aldrig varit på innan, både medvetet och omedvetet. De bär mig lätt och svepande framåt och friheten och landskapet under mig ter sig, inte längre, lika stort och främmande som det gjorde tidigare. Jag är på väg. På väg mot nya vidder men jag har bestämt mig för att inte riktigt landa. Än. Däremot ser jag allting klart nu och därmed ser jag också mig själv klarare. Jag vågar tro att jag kan och jag vågar se att ni gillar det jag gör för att jag brinner för det. Det är inte alltid lätt. Det kräver en hel del disciplin, en del kallar det uppoffringar, men jag gör det för att jag älskar att springa! I alla väder. Alla temperaturer och jag hade inte varit den jag är utan löpningen. Tack 2013 för att du fått mig att älska löpning ännu mer.