Och det var bara fantastiskt och rosa fluffigt .Oftast känner jag mig stolt över den jag är, nöjd i min kropp, glad i mitt psyke och tillfreds över det jag åstadkommer med min resa med löpningen.  Men det är tungt ibland också med uppförsbackar, tidiga morgnar, ständiga matplaneranden och löprundor med ryggsäck för att kombinera flera saker på en gång som att tex handla och springa och jobba och springa  mm..  och även om jag älskar att träna så är det inte alltid en dans på rosor, men oftast. Ju längre jag kommit efter vägen desto mer har jag höjt ribban men det var aldrig min mening från början. Då var löpningen ett sätt att hålla sig i form, bli vältränad, kunna njuta lite extra av god mat och godis och få frisk luft. Det är de fortfarande även om jag på ett annat sätt är en del av en löpargemenskap idag som sker på lopp jag deltagit i efter min resa.

När jag sprang ett marathon första gången trodde jag det var en sak jag skulle göra en gång i livet, för jag tyckte det var nog stort att ta sig runt ett marathon löpandes de 42 km som det faktiskt är.  Till saken hör att jag tycker fotfarande det är sjukt stort och jag är så imponerad av de som springer marathon oavsett vilka tider de gör.

              12 km snöstormrunda.

16.5 km Skejtpass och en halvstukad tumme.

Men också nya utmaningar! Jag kan, jag vill och jag är duktig!

 

I dag fick jag ett email där jag fick veta att jag lyckats kvala in till svenska mästerskapet med min tid som jag gjorde på ett lopp en smådisig och rå novemberdag när man längtade efter den vita mjuka snön som mest. Slutet på en löparsäsong var här och det blev en bra avslutning.  Efter min målgång i Stockholm hade jag en fantastisk känsla och det var så roligt att springa för det kändes så bra och det är inte meningen att få allting med löpningen att vara rosenröd och fluffig likt rosa handklovar som ser ut som en dröm jämfört med de stålhandklovar som symboliserar den verklighet som också bjuder på tårar och taggtråd, likt livet också gör. Men det kändes rosa och fluffigt och jag njöt av att ha de rosa handklovarna på mig. Det var, runners high! Jag ler ännu när jag tänker på den känslan.

 

Oj vad det här plötsligt började handla om sex. Nu kan man ju undra om damen är lite små sugen på att flirta lite? Men det ni förtäljer inte historien.

Mitt nya personbästa med 24 min gav mig en säker plats till SM då gränsen i år föll på 3 h och 12 min, eller 1.25.33 på halvmara för damer.  Så här stod det i mailet:

 

Kvaltider:
HERRAR: Maraton 2.40.00, halvmaraton 1.12.00, 10000 m bana 32.00,00.
DAMER: Maraton 3.12.00, halvmaraton 1.25.30, 10000 m bana 38.00,00.
Maraton/halvmaraton-resultaten skall vara uppnådda på kontrollmätt landsvägsbana medan 10000 m skall vara gjorda på arena.

För mig är det inte så viktigt egentligen för jag kommer alltid att se mig som den lunkande löparen som njuter mer av naturen och upplevelsen än att springa fort och den dagen det böörjar kännas så där tungt så jag bara vill spy av ansträngning så kommer jag förmodligen luta mig tillbaka mot min korkek som Ferdinand skulle ha sagt och hänge mig helt åt skogslöpningen och lugnet, men så länge det går bra så why not?

 

Så här kan jag också se ut =)

Nu vet ni.

Mot SM

Stockholm marathon 2014 och det kommer inte alls vara lika viktigt att delta i alla smålopp som ordnas här i Norrbotten för jag vet vad som är mitt mål .

 

Träningen fortsätter att vara varierad och bra och jag har fått in både intervaller och halvlånga pass httils trots att det varit så halt och tråkigt underlag i Luleå sedan jag kom hit efter julens firande. Jag har jobbat som idrottslärare idag i veckan och har ett vikariat på en högstadieskola nu och det känns kul . Jag har också en del roliga saker på gång som handlar om löpning framöver med träning i solen, Barcelona halvmarathon och skidor som är så roligt och skönt att variera löpningen med.

 

Idag har jag velat sälja min hund till lägst =)  bjudande för hon har ätit upp en Baguette jag haft i en väska jag ställt på golvet och lämnat en massa plast på golvet.

Igår var en dag då jag fick veta att ett drömhus i form av en röd bagarstuga inte kommer bli min så det var ett jobigt besked, men det kommer fler chanser. I förrgår var en dag då jag fick veta att en jämnårig tagit sitt liv och lämnar denna jord. 33 år är för ungt och det är med sorg i hjärtat jag tänker tillbaka på den lugna killen i min paralellklas och undrar hur livet kan kännas så svart så man väljer att lämna allt som är så fantastiskt.

Jag tänker på alla de anhöriga.

Från facebook

Idag sänder jag en tanke till de som mist en fin människa .Hur saker och ting alltid verkar utåtsett så ska man försöka finnas för de som kanske är och känner sig ensamna och bara en kram, en klapp på axeln eller vetskapen att någon lyssnar kan vara guld i den stunden när livet känns svart.
Vi vet alla hur det kan vara att springa i motlut, men där bakom backkrönet väntar, för de flesta, nerförbacke och vind i rygg. För de andra väntar himlen. Just i denna stund mår någon väldigt dåligt. Din insats kan göra mer än du tror. Vila i frid Anders.

 

/Johanna

 

ADIOS