Att komma till nypistade skidspår är som en dröm.  De randiga strecken, fårorna i de vita, ja det är nästan så man inte vill förstöra det.  Det är som en gräddtårta som står där och blänker och som gör att man bara vill nudda lite med fingertoppen, smaka lite, utan att förstöra….och när man väl smakar så vill man ha mer, mer, mer..

någonstans inser man att det kommer bli förstört…

De första km så fryser fingrar till is och känseln i spetsarna är obefintlig och får mig att undra om jag håller på dö, men plötsligt sprider sig värmen av det pulserande blodet och jag blir pånyttfödd. Det är inte första gången ty jag har tränat mången gång i kyliga temperaturer ..

Jag har lärt mig älska det, men också känna respekt och därmed hantera det på bästa sätt.

Fem blir tio, tio blir femton, femton blir tjugo.
och stakning varieras med den mer utåtroterande touchen i min allt mer vana skejtförmåga. Du vet väl att variation förnöjer. Du behöver träna annat än löpning också.

Utsikt över Luleå.

Som mest stark är jag när jag tvingas avbryta för att åka till jobbet, men mitt arbete som vikarierande lärare utan fast tjänst ger mig möjligheten att träna länge ibland om dagen också. Min förmåga att planera får mig att offra tider när många hellre surrar bort tid, sover längre eller har dejt på andra sätt.

Jag älskar att träna.

Det är mörkt och kallt. Jag lever på känslan som skidåkningen gav.

Det är inte svårt att förstå att jag är en sinneslöpare, som mest åtrår de magiska passen med det lilla extra som bottnar i en säregen upplevelse. Av något, som inte bor på en löparbana.

om jag inte har världens bästa sällskap förstås.

Det är minus 19, och ytterligare en kall dag.  Runt om i landet finns det säkert de som gnäller över sina ynka minusgrader och jag säger bara.

The winter built this body, runners high and runners cold!

ADIOS!