Har du tänkt på hur många människor du har i ditt liv som egentligen inte ger något tillbaka till dig?   Behöver du den relationen?

Att kränka en människa kan vara att inte se eller tilltala en arbetskollega och att kränka någon handlar inte endast om att säga de mest hemska orden. Redan i skolålder lär vi barn att inte kränka varandra och vi försöker prata öppet om känslor, ja det är i allafall min spontana åsikt. Att visa känslor är bra. Att hålla något inom sig är mindre bra.

Alla behöver en vän, något att prata med, ventilera med och bara byta åsikter med. Alla har inte det idag. Barn saknar föräldrar, människor skiljer sig, separerar, dör i från varandra. Ensamheten kan lät göra sig sedd och hörd, eller hörd men inte sedd och tvärtom.

 

 

Sanna vänner växer inte på trän och när du hittar en sådan, håll fast vid denne. Få människor har förmågan att kunna få en annan att lyftas upp i stunder när det verkligen behövs. Låt mig ge ett exempel för det syns inte alltid utåt hur en människa mår. I de lugnaste vatten . Vanlig mänsklig psykologi.

 

En vän du känner mår dåligt över sitt liv, känner sig kanske lite ensam och söker din bekräftelse och sympati genom att ringa dig och prata av sig. Hon har hamnat i en konflikt på jobbet eller i relationer.   Du hör på hennes tonfall att hon är påverkad av händelsen . Bakom de ögonlock du vet att hon har, men inte kan se för att ni pratar i telefon, så hör du hennes gråt tränga fram. Gråten av något jobbigt och ångestfyllt men du hör också henne vara arg och bitter, nedvärdera sig själv och vara fylld av självömkan.

 

Vad gör du:

1. Tillrättavisar och ber personen att skärpa sig.

2. Lyssnar och låter personen prata av sig.

3. Avbryter och pratar om något som rör sig själv.

4. Säger till personen att denne får skylla sig själv av olika anledningar.

 

Jag hade valt nummer 2 eftersom jag vet att  en sådan situation är det faktiskt att lyssna som är viktigast. Ingen annan än personen du har i luren kan veta hur det är just i den stunden eftersom att det är hon eller han som mår dåligt. Inte du. Om du sedan också gör det så har du ingen rätt att snäsa av personen just i den stunden den ligger med strupen blottad. Inget av det du säger kan kanske göra det bra utan allt som behövs kanske är att få prata av sig och få höra att det faktiskt finns någon som bryr sig, lyssnar och förstår, även om man inte alltid behöver tycka likadant.

 

Jag är säker på att de flesta som lider av depressioner eller ångest, tappat fotfästet eller känner nedstämdhet gör det för att de snubblat och sedan inte fått hjälp att komma upp igen.  Avgörandet sitter hos personen att kämpa , men vi som medmänniskor kan visa att vi finns, kanske mer än någonsin när någon verkligen tar mod till sig för att ringa och berätta hur det är.

Jag tror inte att alla människor har förmågan att lyssna och jag är rätt övertygad om att många stoppar huvudet i sanden och hoppas på att när det kommer upp igen så ska stormen ha blåst bort och allt ska vara frid och fröjd igen.

 

Det vi inte ska glömma bort är att det kan vara vi nästa gång och att känslor faktiskt är en sak som vi ska vara stolta över att vi kan visa.

Har du förmågan? Har du styrkan? Har du visdomheten? Är du värd min omtänksamhet?

 

ADIOS!