Jag är Johanna, varken till eller från…

Det här är sagan om en liten flicka med ögon bruna som den mörkaste brunnen och hår som fladdrar i vinden. Som liten var hon en frågvis tös med pepparkakshud och kunde charma vem som helst. Det här är också sagan om en flicka med de mest fantastiska föräldarna, älskar er mer än mig själv. De bästa vännerna, även våra vägar inte är sammanflätade idag. Byaskolan med de röda knutarna som idag är bebodd av bärplockande ryssar under hösten. De rosa  dagböckerna med massor av foton och dikter om min ungdoms kärlek som idag inte lever för att han valde att ta sitt liv år 2006. Novellerna, elljusspåren och skogen som än idag präglar den hon är, en skrivande löparinna.

Det här är flickan som visar att allt är möjligt bara man vill något tillräckligt mycket och som också visar att man kan komma långt egentligen bara genom att göra det man tycker om. Men det är också sagan som visar att vi måste ta hand om oss själva och göra det allra bästa av de förutsättningar vi får och föds med. Vad som sedan händer efter vägen, ty det kan hända saker ändå, det rår vi inte över. Det finns de som blir förlamade och påkörda trots att de alltid kollar sig för en extra gång innan de går över vägen. De finns de som får hål i tänderna och tappar dem, trots att de alltid borstar noga och det finns de som dör unga, trots att de skulle vara forever young. Kanske är det också det de blir. Forever young.

Det här är faktiskt sagan om mig.   Johanna. Som älskar att springa men som har en skolios i ryggen som gör att min ryggrad är sned vilket gör att mitt ena ben är längre . Det här är saker som följt med mig under många år, präglat den jag är, fått mig att gråta, men också fått mig att finna styrka. Idag vet jag att jag duger och jag har hittat en talang i löpningen som jag fått trots att jag har en del emot mig. Låt mig berätta. Jag har vågat ta nya vägar, lämna ett yrke som inte var rätt för mig, testa nya saker, bo på olika platser, resa till världens vackraste plats-ensam och förverkliga det jag mest av allt vill…

Första gången jag kände av detta på ett negativt sätt var då jag började i år 8 och fick höra andra elever på min nya skola säga ”Sne Johanna” till mig. (sned). Jag vet att jag hajjade till och förstod inte riktigt vad de menade. Jag visste att någon påpekat det innan men jag förstod inte då heller. Vi vill inte alltid ta till oss elaka saker, men vi funderar ändå och kan kanske inte riktigt släppa taget.  Eftersom det heller inte är något jag lider över så är det egentligen ingen större grej att lägga fokus vid, men en tonåring är alltid skör, bräcklig och går sönder lätt och finner styrka i sitt utseende. Utseendet är viktigt, att passa in, ha flest vänner, coolast kläder och mycket mer. Som vuxen vet man att insidan är precis lika viktig, och är också något man försöker lära till de unga som växer upp idag, i ett samhälle som kanske är mer utseendefixerat än för 15 år sedan.p

Vid ett skolfoto i år 8 använde jag en scarf runt min hals dör att försöka dölja min skolios, men den syns ju naturligtvis ändå .  Redan här hade jag börjat utveckla en rädsla för detta. Det blev, något jag skämdes över, gömde mig för och försökte stretcha bort. Nu i efterhand vet jag att det är så vanligt att ha detta och att det finns hjälp att få. Mina föräldrar tog mig till sjukhuset i Umeå efter att en allmänläkare uppmärksammat detta, men ingen visste vad det var och ingen kunde ge tips på hur de skulle kunna behandlas. Det glömdes bort, men i mig fanns det kvar.  Det är ju också så att när man har en skolios så får den ena sidan på kroppen ofta jobba mer och blir därmed mer spänd.  Tänk dig själv hur det blir när du gjort en rörelse p ett visst sätt flera år. Det blir ju svårare att få bort det. Det är ju som att lära sig cykla.

”Sne Johanna” blev ett mer och mer vanligt uttryck på vår skola, bland mina vänner ( ja jag vet att det är sjukt, för vänner gör inte så) och i min klass och paralellklass. Alla sade det inte alltid rakt ut, men det viskades och utövades psykisk och dold mobbing.  Varenda gång jag skulle stå inför andra och prata så skämdes jag, blev som en kräfta i ansiktet efter den blivit kokt, och ville bara ha det gjort så fort som möjligt. Jag som egentligen har talets gåva fick VG i svenska just på grund av det faktum att jag valde att inte redovisa till slut, med rädsla för att bli uskrattad, höra deras kommentarer, se text på väggen där någon skrivit sne Johanna med gröna snirkliga bokstäver, höra någon kränka mig, för det är ju egentligen det handlade om, även om jag inte förstod det då eller någonsin tog det med lärarna.

Eftersom det var så här så tappade jag under många år min självkänsla. Det fortsatte sedan under gymnasiet. Det räckte att någon nämnde mig som sned för att det skulle eka i korridoren, aldrig högt och ljudligt, men tyst och enerverande, som om man inte alls hade någon empati eller förståelse hur det känns att behöva höra detta.  Som att någon utlöste en liten droppe som sedan spreds med kalla vindar, vindar som sänker och inte smeker ömt ens kind. Hur kunde jag acceptera detta under så många år?

Även nu så hatade jag att redovisa inför klassen och självklart såg de min svaghet när jag gång på gång blev röd som en kokt kräfta och mumlade i skägget. Jag kan säga som så här,  att i dag är det bland de bästa jag vet, att prata inför andra.   Idag är jag stolt över mig själv och skäms inte för mig själv

Det var egentligen inte förrän jag flyttade till Lund och började studera på Universitet och läsa svenska med språklig inriktning, en kurs som innebar många presentationer inför andra, som jag insåg att jag faktiskt kunde prata och att de som jag pratade inför gillade det de hörde. Sakta fick jag tillbaka min självkänsla, fann återigen styrka i att skriva och prata och började på lärarutbildningen.

Jag började springa mer och mer år 2007 och ökade från två pass i veckan till tre. Jag  har  aldrig haft en skada förrän jag tog min löpning till nya höjder, började springa mer än tre gånger i veckan, höjde ribban och deltog i lopp.  Detta var när jag flyttat upp hit och gjorde bättre tider än jag gjort, vilket också ger mer stötar och kräver mer återhämtning. De överbelastningar som varit är alltid på min vänstra sida och jag vet varför. Jag är så svag i min mellersta sätesmuskel så att min höft inte orkar och detta beror på benlängdsskillnanden och det faktum att det vänstra benet får ta all belastning och alla stötar. Eftersom jag är så svag i sätet så får jag heller inte ut all den styrka jag har i kroppen och därmed får jag inte utlopp för all den löparkapacitet jag faktiskt har och kan utveckla. Det fins de som säger att det är ett under att jag kan träna och tävla så bra som jag kan och att jag gått framåt till att bli en elitlöpare med resultat som 12a på SM och 16e på Lidingöloppet. Detta har jag mitt hjärta och mina lungor och år av försiktig löpning att tacka för. Jag vet att jag är bra och jag vet att jag kan!

Jag har träffat otaliga sjukgymnaster, läkare, två naprapater, en kiropraktor och en privatläkare som gett mig Botox injektion i syfte att få musklerna att slappna av.  Det hände inte mycket men sjukgymnast Anna på City Rehab var den fösta som tog mina besvär på allvar och förstod att det finns bakomliggande orsaker som inte beror på att jag tränat 4 mil i veckan. Jag har träffat idioter som tror att mina problem beror på att jag tränar för mycket och som ber mig vila, gång på gång, trots att jag tränar bra mycket mindre än de flesta  som är på min nivå. Jag ska väl inte behöva sluta med det jag faktiskt kan, för att jag råkar ha en kropp som inte är helt jämn.  Tro mig, jag kan bra mycket mer än ni tror och idag har jag lärt mig att vända på klacken när någon ifrågasätter problematiken och kopplar ihop dem med min löpning. Mitt tips till alla er som får försvara er, söka hjälp för problem utan att bli betrodd eller som blir ifrågasatta:

Gå vidare, om ni så måste söka er till andra orter och bekosta det själv. Detta gäller både den psykiska ohälsan och den fysiska, oavsett vad det kan handla om.

Idag kom jag till en naprapat som kund se direkt på mig den obalansen jag har i kroppen och han var otroligt kunnig. Han gav mig stötvågsbehandling i min sätesmuskel och efter att han gjort det så satte han sina armbågar och tröck så jag fick knipa med knogarna för att det gjorde så ont. Han kunde också se att att jag, med min benlängdsskillnad inte lyckas använda all den kraft jag har i sätet och att jag med en bok under fötterna, lättare kommer åt eftersom att jag då blir rakare. Mitt löfte till mig själv blir att bli bättre på använda mina ortopediska sulor som är gjorda för mina fötter, de fötter som skall bära mig fram i många många år. Mitt löfte till mig själv blir att ta hjälp av de experter som finns och låta de andra vara, de som inte kan. Oavsett om det går perioder då jag kan springa oövervinnerligt så får jag inte sluta kämpa, ty det kommer en baksida. Med rätt kunskap kan jag bli en ännu bättre löpare.

Naprapaten konstaterade också att min känning i vaden är muskelfascian som är för trång och efter att han gett stötvågsbehandling och masserat även där så känns det redan bättre och mer avslappnad i muskeln. Troligen är det skejtåkningen (skidor med utåtförande, även kallat skiathlon) som orsakat dessa åkommor så det blir inte mer av den varan nu på ett tag för mig eftersom jag då mestadels använder rumpmusklerna. Det kan också vara så att det är, det faktum att jag ökat på min mängd i kombination med knöligt underlag.

Det här är en lång historia kantad av tårar, skratt och en saga som går hand i hand med en never-ending story eftersom hur den slutar, det vet vi inte än. Det vi vet att den lilla flickan idag växt upp och att hennes ögon fortfarande är bruna som den mörkaste brunnen och att hennes  dåliga självkänsla orsakad av elaka kommentar och blinda samt döva lärare har utvecklats till att få henne att ta till vara på det hon verkligen kan och vill och att framför allt spendera tid med de som verkligen får henne att känna sig trygg.  Löpningen, som den lilla flickan började med i en situation i sitt liv när hon såg sig själv från ovan, har hjälpt henne att stärka upp sig själv och de sår som hon haft och kanske ännu har de kommer att hela, men har inte gjort det. Än.

Det finns stunder när jag påminns om att jag har den här defekten och att jag kanske aldrig kommer att kunna springa så bra som jag vill just därför att risken att drabbas av överbelastningar i mitt vänstra ben är större, men den vetskapen har också gjort att jag kommit så långt som jag har och att jag förbättrar mig så mycket som jag har de senaste 2 åren då jag började våga springa på lite mer.

Jag är så stolt över mig själv för jag är ingen typiskt löpare som många säger. Må vara att jag har en kropp som består av mycket seniga och uthålliga muskler, men jag får kämpa bra mycket mer än andra och träning och resultat kommer inte gratis.

Jag vet att jag en dag kommer att springa ett marathon på sub3 h och en halvmara på 1.23, ty jag har inte långt kvar. Jag vet också att jag en dag kommer ha klart min första bok och jag vet också att jag kommer fortsätta vara den inspirerande personliga tränaren och löparen med Vinden mot kinden. Hänger du med?

Dessutom glada vänner så känner jag hopp, för naprapaten har nästan fått bort min känning i vaden så jag fortsätter tänka positivt inför Barcelona. Efter det så kommer det följa några månader av träning inför årets utmaning och SM i marathon.

Tack till alla er som följer Vinden mot kinden.

Nu finns jag även på annonsportalen där jag kommer skriva krönikor inom kort.

ADIOS