När jag har bestämt mig för att träna morgon pass så sover jag både gott och oroligt på samma gång. Det är som att varje liten muskelfiber i min kropp gör sig beredd att starta och jag somnar med ett leende på mina läppar. Klockan ställs på 06.19, men redan 05.45 vaknar jag, klär på mig, sätter på kaffet, väcker hunden, tar ett glas vatten och ger mig av.

Det är härligt att springa nu då det är varmare ute igen och jag är återigen nästan fri från känning i min vad. Det är som en ny motivationsboost och det känns extra kul att veta att jag har ett mål med det jag gör. Något som närmar sig. Jag fixade även denna vinter.

Carola

frågade mig igår efter spinningen hur formen är ty hon tyckte jag såg stark ut och. Jag svarade att jag känner mig lite tung i kroppen. Inte snabb som en vessla, men däremot uthållig som en jaguar. Har jag tränat fel?  Hur ska det gå att springa ett lopp den här tiden på året? Kalla vinterdagar har inte direkt gjort det lätt att utvecklas. Har jag gått bakåt istället för framåt? Många funderingar. Mycket vilja. Glädje i vilket fall . Jag springer inte som en presterande löpare och kanske är det det som blir min undergång?
Morgonjogg.

Långsam fart i början och efter 1.8 km slänger jag iväg hundens koppel och släpper henne fri. Jag tittar på klockan, accelererar och håller 4.22 i min första 400 meters intervall. Oh my god, är detta den fart jag ska hålla i ett helt Marathon?  Var jag den presterande Johanna då, för 2 mån sedan när jag joggade i mål på 3.10 på Marathon?
Johanna gillar inte att prestera. Ibland, men inte alltid.

Joggar lätt 100 meter innan det är dags för nästa. 4.12, 4.05, 4.08, 3.50, 3.52, och så vidare. Det blir rätt många, jag är ivrig och jag har längtat. Kan jag få leka att jag är kung eller drottning för en dag? Kan jag få höra Fields of gold, med Sting och drömma att jag flyger bland moln, medan jag istället tappert kämpar på snö en tisdag morgon medan du förmodligen satt och åt din frukost.

-Håll er borta ni Byrackor och kom inte hit och stör mitt löparrus. Det är som glaset med alkohol som en alkoholist sträcker sig efter när fylleruset börjar lägga sig. Jag vill ha mer. !!!! Mer endorfiner.
Tacka stjärnan som föll den kalla höstdagen efter min Lilly gick bort för snart 10 år sedan, att min Selma är en sådan lydig vovve. Hon springer bara förbi och tittar knappt på den mötande kvinnan med sina lejon till hundar. Kvinnan blänger, och jag, ja jag bara springer.

Efter 8 km vänder jag hem och joggar ner och upptäcker att jag glömt bort vart jag lagt Selmas koppel. Mitt löparrus har gjort mig förvirrad.  Senilhuset nästa?

I mina ökningar försöker jag tänka på de teoretiska och praktiska kunskaper jag har till ett bra löpsteg och trots att jag är trött så kortar jag ner steglängden och får återigen upp farten. Tar hjälp av armarna och sträcker upp höften.

Jag försöker tänka på att inte gunga,med överkroppen och spänna mig som jag gör ibland då jag är trött.

Långt där borta ser jag solen gå upp och jag är tacksam nu när jag sitter här inne i ett klassrum en hel dag, att jag faktiskt väljer att börja min dag på bästa sätt. Där ute är solen nu på väg ner och jag har återigen lust att springa.

Före.
Kläder från Acctive sport och hälsa. Bagheera lager två, bagheera väst och 2 grader minus.

Det är den 4 februari. Det är tisdag och dagen har blivit säkert tre minuter längre idag. Dagens andra pass blev i mörker, något långsamt, några spänstövningar, några plankor, utfallssteg och armhävningar.

Efter.

Adios.