Men…………………………………………………………

Igår under min 11 km långa löprunda hände något som bara inte får hända. Jag hade de bästa förutsättningar och fart i kroppen, Inga känningar i vaden och mycket syre i luften. Jag kände att kroppen svarat på träningen och att den alternativa träningen fått vaden att läka. Allting kändes guld och inte känns det väl ve och fasa nu heller. Låt mig berätta. Jag är nyligen hemkommen från ett distanspass på ca 12 km. Det blev lite längre än planerat eftersom jag slagit bort tanken om att åka och springa i Barcelona. Normalt brukar jag inte springa mer än max 8 km dagarna före ett lopp, men nu ville jag kolla hur det känns efter att ha fått smällen på bröstkorgen. Det kändes inte alls märkvärdigt. Det är klart att det känns, men den andningen jag har då jag springer påverkar inte känningen. Jag är ju lågpulsare dessutom och det ska mycket till för att pulsen ska gå upp mycket under en träning. Efter ca 4 km fortsatte jag och det snöade ymnigt och var syrerikt där ute återigen, Jag testade öka farten och undvek att gunga med vänster armen eftersom det känns ut mot armhålan då.

Tillbaka till igår.

Plötsligt kommer ett hinder i form av en gångtunnel full med vatten. Aprilvädret som kommit två månader för tidigt har gjort sitt.

Jag stannade och tvekade men ville inte bli blöt om fötterna. Jag som springer på myrar och efter blöta stigar i skogen, jag ville inte bli blöt om fötterna. Ja ni hör hur löjligt det låter. Dessutom var jag i det skedet redan blöt efter att ha slitit i den forna snön, nu blöt och brun och äcklig.

Jag såg två andra komma ner från den kort men branta slänt som går ner från vägen ovanför tunneln.

Jag känner att underlaget slirar och med hundens koppel i ena handen snubblar och glider jag och faller fram med bröstkorgen mot det vassa räcket.

Det blir en smäll, men jag fortsätter springa de resterande 5 km från universitetet där det hände. När jag trycker lätt med handen känner jag att det ömmar.

Något inproviserad bild. Jag gråter inte där.

Väl hemma ser jag en svullnad och i natt har det gjort otroligt ont att ta mig upp ur sängen. Det bultar i bröstet och värmer som om jag har ett blödande sår inuti.

Under dagen blir det värre och jag blir ombedd av kollega på fantastisk arbetsplats i Luleå att gå t vårdcentralen. Efter en värktablett känns det lite mer uthärdligt, men tanken att springa 21 km i tävlingsfart finns inte.

Hur kunde detta hända?

Jag tror på ödet och jag tror att något säger mig att jag ska stanna i Sverige och inte åka till Barcelona. Det kommer fler lopp det vet jag. Jag hoppas smärtan klingar av och att ödet inser att denna kvinna vill springa med vinden mot kinden.

Det känns inte rätt att åka.
Jag vet inte alls just nu.
I morgon vet jag mer.
Det kunde varit värre.
Det kunde varit bättre. Fredag fattar jag ett beslut efter en testrunda på ca 7 km. Det är inte rätt mot mig själv att åka till något jag längtat till och bara jogga runt. Det kostar pengar dessutom.  Jag vet att de andra blir ledsna, men Anna vännen, du får det strålande ändå och kommer springa som en gud.  Jag vill inte svika er, men jag vill lyssna på mig själv också och min inre röst. Den har dock inte talat ännu. Jag har längtat efter ett snabbare pass på asfalt så dessa dagar får utvisa. Dagens träningspass visar att hoppet lever.

Ta hand om er. Och läs gärna min krönika från dagens Annonsblad.

Adios.