Jag har haft några fantastiska dagar hos mina älskade föräldrar. Kommer leva länge på gårkvällen tillsammans med min mor. Skrattet ekar ännu. Innan jag skulle lägga mig igår började jag fundera på hur skört livet är och hur viktigt det är att ta vara på de dagar vi har med våra nära och kära. En väninna från många år tillbaka har det jobbigt nu och jag sänder all min energi till alla som befinner sig i det hemska just nu. Jag ber en stilla bön att jag får krama om mina egna i många och långa år framöver. Rädslan över att vara sladdbarn infinner sig ibland. Tänk om min mor aldrig får uppleva den dagen då jag blir så där hopplöst förälskad igen, eller den dagen jag springer in på Stockholms stadion på 2.50.. eller den dagen jag fyller 50, liksom min storebror gör i år. Men jag har fått uppleva så mycket och jag vet att jag alltid kommer ha med mig mammas envishet och omtanke för andra och pappas kreativitet och klokhet.

Jag älskar er så mycket mina älskade föräldrar att det är svårt att förklara med tusen ord och lika många synonymer, men ibland är det skönt att vara skriva av sig. Detta kom till igår kväll, strax innan John Blund strödde sömn i de bruna ögonen.

Vill inte lägga mig. Vill inte somna. Tänk om något händer dig och jag aldrig får se dig le igen. Skratta som ikväll, krama om mig som bara du kan. Låta mig få vara liten. Om så bara för en dag.
Jag älskar dig mamma, av hela mitt hjärta, själ och liv

I en värld när folk dör av cancer,  strokar och liv går av likt pärlor i ett halsband, är det då lätt att vara positiv?

Jag ska krama om dig och pappa, det första jag gör då jag vaknar i morgon.

Men först ska jag sova.
utan tårar.
Be en bön att vi alltid får vara tillsammans.

God natt.
Adios.