-Det är två juvertumörer, säger hon till mig, med ett vemodigt ansiktsuttryck och jag tror att hon kan se och känna min frustration, som egentligen inte är riktad mot henne utan mot livet i allmänhet.

 -Hur kan det vara möjligt säger jag? Jag orkar inte mer, inte igen. Nu får det vara nog. Det är inte förrän nu jag förstår att det kommer att bli en ny procedur återigen. Det som sagts precis försvinner inte och det som är växande på hunden, kommer inte heller att pysa iväg. Men det är upp till mig. Hur mycket tror du jag älskar min hund?

Veterinären tittar länge på mig och jag tror att hon tolkar mitt svar som om jag inte kommer vara villig att låta min hund, min älskade vovve opereras något mer.  Det hon inte vet är att jag gör allt för den hunden. Precis allt. Jag vet det inte bara just i det ögonblick när jag inte kan och orkar vara positiv.

Det finns stunder när jag är less promenaderna, att ha bråttom hem, hundhåren, sanden på golvet, den dagliga dammsugningen och hennes rädsla för dammugarslangen som får henne att irra omkring där inne som en yr höna. Men det finns stunder då jag inser hur värt det är att ha fått ha turen att ha en sådan klok hund som Selma. Hon kom in i mitt liv när jag behövde henne som mest. Hon gav mig kärlek, långa promenader, som till slut bytts ut i löprundor, skidturer, bus i snön och mys i soffan. Selma har varit en väldigt frisk hund, ung i sinnet och många tror än idag att hon är en valp på grund av sin fysik och näpna utseende. Hon är en vacker hund på många sätt.

Allting började en kall och rå vinterdag i november. Vi hade varit och på en daglig löprunda, stod och stretchade och Selma var, som hon oftast är intill mig. Plötsligt hör jag röster på ett annat språk och innan jag hinner vända mig om har en kamphund av rasen Pit Bull flugit på min älskade hund. Jag ser henne kämpa för sitt liv och jag hör hennes gnyende och skrikande, det skär genom mig än idag. Trots paniken hinner jag tänka och jag ser hela vårt liv som i ett flashback, som någonstans plockar fram styrka hos mig. Jag ser bilder av min förra hund Llly, och den dagen hon olyckligt rycktes bort från mig. Jag ser och jag hör och plötsligt tar det stopp. Jag ser blod och sår och jag ser förtvivlan. Men jag ser också ansikten hos de som varit ett stort stöd. De som kunde agera i det ögonblick när det verkligen behövdes.

Selma klarar sig och vi går vidare i livet tillsammans.  Att vara ensam hundägare är inte alltid lätt. Men vi har klarat det bra.

Vi får några månader innan hon återigen drabbas av en åkomma. Denna gången är det en liten knöl på hennes nedre juver som ger sig till känna och operation är ett faktum. Dagar och veckor av oro, byts ut mot glädje och lättnad då det är över. Som jag tror det är.

Några månader går och sedan är vi tillbaka där vi slutade. Denna gången i form av en större knöl som opereras bort en isig och grå vinterdag ungefär samma tid som hundattacken inträffade. Även detta går bra och mitt hjärta får komma hem till mig.

När vintern precis lämnat oss och solen återigen börjat värma frusna vinterkroppar, ge energi till oss och locka fram de långa promenaderna och joggingturerna så händer det igen. Jag hittar en knöl på hennes bröstkorg. Den är mjuk i konsistensen och känns annorlunda än de förra. Jag lägger mitt hopp till det och kan inte tro att det skulle vara en ny tumör. Den förra var ju godartad, men de flesta knölar kategoriseras in som tumörer och rekommendationerna är att ta bort dem, ett för hunden ofta smärtsamt ingrepp ju fler juverdelar man måste ta. För att vara mer säker att minska spridning, vill de helst plocka bort de närliggande juverdelarna eftersom det som finns kvar har en tendens att spridas till lymfer eller lungor. I detta fallet är tragedin ett faktum och det är bara att lämna djursjukhuset med en tyngd i bröstkorgen.

Det finns några alternativ i dagsläget. Det första är att låta de små knölarna vara och att nonchalera dem. Det kan vara så att Selma får leva sina sista år utan att någonsin bli sämre. I dagsläget känner hon inte ens av det utan mår bra. Hon har inga tecken på sjukdom mer än de små knölarna. Men det finns en risk att den växer och sprider sig till skelett, lungor, lever eller lymfkörtlar. Det finns risker att det går fort och är snabbväxande.

Alternativ två är att boka tid för en operation på studs och att veta att jag gjort allting om jag överhuvudtaget kan för min hund. Oavsett hur det går, om knölar kommer åter eller om komplikationer tillstöter, så kan jag leva med att jag gjorde vad jag kunde.

Det finns en risk att jag opererar och komplikationer tillstöter ändå. Det finns risker med allt.

Rätt eller fel, det kan jag aldrig veta, men någonstans måste jag bestämma mig eftersom det tär på mig det här. Jag orkar inte gå igenom detta gång på gång. Ovissheten är värst, att inte veta. Att lägga händerna på juvret och att ”kanske” konstatera att den blivit större. Eller att få veta att det spritt sig och att det inte går, att göra någonting. Men tänk om.

Tänk om jag inte gjorde rätt. Tänk om jag kunde gjort någonting men inte gjorde det! Förstår du? Det tär.

Klander, ånger, tänk om.. Oro, oro, oro! Nätter med orolig sömn. Att vilja göra allting med sin hund och för sin hund, för tänk om hon inte finns om ett halvår. Dessa tankar är nog det värsta.

Efter samtal med några personer som jag känner förtroende för har jag tagit ett beslut att låta Selma opereras återigen.

 

Fram tills dess lever vi som vanligt, mitt hjärta och jag. I dagsläget är hon pigg och glad som alltid, med en ivrigt viftande svans. Några år äldre, men vid got mod. Den hunden som orkar springa 25 km vid min sida i ur och skur. Den hunden som kan titta på mig med sina stora bruna ögon och borra in sin nos djupt i mitt armveck. Den hunden som kan få mitt hjärta att lugna ner sig och mina stresshormoner att förintas bara genom sin närvaro.

Min Selma. Hon som är orsaken till min kärlek för löpningen.

När man inte har barn så blir hunden lätt som en familjemedlem, som kan vara svårt att förstå för de som inga husdjur har. Att leva med en hund i många år, se den präglas av en själv och ta del av dess personlighet är lika mycket värt för mig som för dig med de dina.

Vi ska fixa detta Selma och jag. Nu ska jag finna styrka i allt annat. Se glädjen i det jag byggt upp med min löpning och känna styrkan i de steg jag utvecklat. Löpningen hjälper mig att orka med det som är mindre trevligt i livet. I år efter besöket på djursjukhuset så tog jag på mig skorna och bara sprang så snabbt jag kunde. Jag hade driv i steget och jag kände hur all träning gett resultat den här vintern. Efteråt kröp jag upp i soffan med mitt hjärta   Det går bra med löpningen just nu . Det gäller att locka fram sin envishet och inte låta det tråkiga förinta glädjen för livets smultronställen. Ni kan skicka en kram till mig genom att dela detta och skriva något i kommentarsfältet. Det behöver Selma.

 

ADIOS!