I takt med vårsolens strålar och minusgrader händer något med mig. Jag fullkomligt studsar fram. Kroppen tål mycket träning, lusten infinner sig och steget känns lätt. Jag har låtit det ta tid. Jag har valt bort. Jag har valt till. Jag har lyssnat på vad jag behöver. Det har inte alltid varit lätt. Men det är inte lätt för någon. Vi sorterar in och ut, sätter i fack och prioriterar. Vi gör val, inte alltid de bästa men det är våra val, ingen annans.

Kroppen svarar inte på träningen om du utsätts för stress och jobbiga saker. Dålig sömn, nedsatt immunförsvar och spänningshuvudvärk är bara några tecken. När kroppen och knoppen mår bra så visar det sig utåt och inåt. Huden strålar, ögonen glänser, du sover bra och är i harmoni.  Så är det för mig.

 Dagens eftermiddagspass valde jag bort asfalten och stadsbruset mot                                                                          snölöpning i skogen. Hård och packad snö gjorde                                                                          det  lätt och härligt.

 

Jag blir nästan rädd för känslan och tror det spelar mig ett spratt? Hur kan det vara möjligt? Ska det kännas så här?  Har jag tränat bra och klokt?

  Tjo, kunde lika gärna varit 5 km med den känslan jag har i kroppen =)

Visserligen visade jag i Barcelona för 4 veckor sedan att jag bevarat formen under vintern, men jag upplever en markant skillnad gällande mina distanspass och återhämtning.  Återigen kommer underlaget som passar mig fram, asfalten. Idag sökte vi oss dock in i skogen och skidspåret där jag drog upp farten. Här kan jag bara vara, utan krav och stress.  Jag är, Johanna. Varken till eller från.

Livet må vara som det är just nu, men någonstans har jag förtjänat denna känsla. I am worth it.

Igår skrev jag ett blogginlägg om att löpningen fungerar som en bra medicin mot ångest och stress. Jag skrev bland annat att fler läkare borde ordinera och rekommendera motion som ett alternativ, men naturligtvis vet jag att verkligheten är en annan. Träning kan likväl bli ett ännu större stressmoment för en person som har probem med att känna att den behöver prestera hela tiden. Träning kan bli en måttstock på duktighet, vilket naturligtvis är fel om du frågar mig. Visst behöver vi träning om vi ska bli bättre, men vi behöver inte mycket träning, för att ha en god konditition och det är här skillnaden ligger.

För mig är träning livet och jag kan inte tänka mig ett liv utan den. Det fanns en period i mitt liv då jag var på gränsen till utbränd och jag tror att jag het gått in i väggen om det inte varit för löpningen. Låt mig berätta.

Året var 2008 och jag hade en jobbig tid bakom mig med en separation, en flytt, terminer av heltidsstudier och mer därtill med arbete samtidigt. En ny miljö i en ny stad satte givetvis sina spår och även det faktum att jag lämnat ett helt liv i Skåne där jag bott och levt de senaste 7 åren. Plötsligt tog allt slut och jag vet att jag valde själv att flytta upp fr närheten till min familj och tog därmed en risk att jag skulle bli ensam (tappa de vänner jag lämnade) vilket jag också blev .. hela mitt sociala nätverk fanns kvar där nere i den södra landsändan och det var naturligtvis jobbigt, samtidigt som jag kom i kontakt med skogen och kärleken för naturen här och då.

Mitt första år här uppe ägde jag inte ens en mössa som lämpade sig för friluftsliv. Jag hade aldrig brytt mig om att utöva träning i naturen och hade inte kunskap om hur man skulle klä sig. Allt detta lärde jag mig i takt med att jag lärde mig att älska att röra på mig i alla väder. Jag tror att om dagens unga skulle ha den kunskapen skulle det uppskatta en friluftsdag i skolan mer, men många ungdomar har inte ens bra skor att ha på en vandring utan de kommer i sneakers och jeans och det säger sig själv att känslan aldrig kan bli god om det blåser, regnar och är lite kyligt. Med rätt kläder får vi en helt annan upplevelse.

Året var 2008 och en nykläckt lärare (jag) fick sin första anställning uppe i Gällivare och valde att istället för att vara arbetslös att ta chansen att skaffa arbetserfarenhet. Det var ett tungt år som innebar mycket stress och det resulterade i att jag periodvis mådde väldigt dåligt. Allt jag oroade med var att jobba och träna och sedan var jag helt slut efter kl 18 på kvällen. I samband med detta började det extraslag jag har ge sig till känna och det slog så hårt ibland att jag trodde jag skulle dö.  Det är bara ett av många tecken som kommer av stress och oftast är det en period av många förändringar som utlöser det. I mitt fall var det känslan av att ge så mycket utan att få något tillbaka som var värst. Att ta emot klagomål trots att man gav allt man hade, att bli ifrågasatt och att bli utsatt för personangrepp som väckte minnen till liv om det jag varit med i min ungdomstid med mobbingen .  Jag tror inte det finns någonting som är så kränkande som att få höra saker om sitt utseende. Oavsett vilken ålder personerna i fråga är så måste man någonstans veta vart gränsen går. Gör man inte det så förtjänar man en spark i röven, krasst men sant! Ingen människa ska behöva bli utsatt för personangrepp om hur den ser ut . Det kan sätta otroliga spår, skapa stress och få en individ att må väldigt dåligt. Att arbeta i skolans värld är inte lätt. Det är inte alls så som de flesta tror att vi har betalda lov och hur mkt dötid som helst.

Bullshit is the name!

 

Det är ett utsatt yrke och senast i dag hörde jag på nyheterna om att lärarkåren är det yrket som drabbas mest av stress och som far mest illa på grund av den arbetsbelastning som är och det faktum om att du ger så otroligt mycket av dig själv hela tiden. Det finns mycket som är bra med yrket också, det ska jag inte sticka under stolen med. För mig är det skönt att idag ha balansen och att ha lärt mig hantera stressen.  Jag arbetar som vikarierande lärare och även om jag inte har ett fast jobb så är jag inte arbetslös, men det passar bra att inte behöva sätta betyg och rätta prov efter arbetsdagens slut för att tiden på jobbet helt enkelt inte räckt till. När dagen är slut så går jag hem och jag tänker inte på jobbet, alls.  Stress kan drabba den som har mycket att göra, men också den som har för lite att göra. Stress förgör och stress förstör.

Att arbeta med löpning och träning ger mig så mycket och då känner jag att jag får energi tillbaka.   Det tjutet jag hade i mina öron, den bultande känslan i tinningen och värken i mitt blodkärl i tinningen är inte lika påtagligt. Mitt extraslag som ibland gjorde volter i mitt bröst visar sig bara ibland och jag har lärt mig att välja bort de situationer som gör det värre. Vi lär så länge vi lever, vi lär oss hur vi ska leva och vi lär oss vart ifrån vi ska hämta vår energi. Vad som än händer och sker så ska vi aldrig utsätta oss för stress som påverkar oss så vi till slut tappar oss själva.

Ta hand om dig, våga lyssna på kroppen. Gör det som du mår bra av. Om du far illa av at träna så gör det inte. Om du far illa av att läsa andras bloggar för att de skriver för mycket om träning och lägger upp bilder på magrutor och vältränade armar och redovisar hur många mil de hunnit springa innan du ens gått upp, tjaaa, då ska du nog inte fortsätta läsa  för att du uppenbarligen inte mår bra av det!

Ibland har jag märkt att jag själv inte mått bra av att tävla för mycket eftersom att det sätter press och i synnerhet då det går bra och man upplever att kraven höjs. Dock är det ju ingen annan än du själv som sätter kraven och pressar dig själv. Det var svårt för mig att delta i lopp förra året som en bloggare utan ambition att vinna eller ligga i täten på de lokala loppen här uppe.  Många säger att när nummerlappen väl åker på så går det inte att ge något annat än järnet och det ligger mycket i det. Jag har ock märkt att jag är samma Johanna även om jag inte vinner eller ger järnet.  Det är en härlig känsla att  inte stå längst fram när startskottet gick, men jag lärde mig saker om mig själv . Jag lärde mig att begränsa mig .  Det går inte att vara överallt . Att arbeta med det mentala är något jag har övat mig på och det som hjälp mig har varit naturen och den kraft som finns i naturen. Löpningen har hjälp mig att varva ner och komma till ro, därför kommer den alltid, alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Idag har jag mer kontroll men samtidigt så får jag påminna mig själv om att jag behöver lugn och ro och inte för mycket stimuli, speciellt om kvällen. Jag försöker vara noga med att inte sitta för mycket vid tv och dator utan ibland bara ligga ner och andas eller läsa en bok och göra ingenting. Att ha Selma mot bröstet ger harmoni och det får hjärtat att lugna sig om stresspåslaget är stort. Vi kan alla finna våra knep, men det gäller att välja bort och. att välja till.

Kommentera gärna. Hur hittar du avkoppling, harmoni och balans i livet?

Det är ett viktigt ämne det här med stress. Vad beror det på att vårt samhälle har så mycket fokus på stress och utbrändhet idag jämfört med för tio år sedan? Vad beror det på att vi hela tiden måste vara perfekta och måste vi det? Den perfekta människan finns inte. Eller hur? Det räcker att du är perfekt för dig själv.

ADIOS!