–Det kan inte vara långt kvar nu, säger jag till mannen vid min sida när vi passerar 44 km. -Nej nu är det nära säger han och stakar vidare målmedvetet. Förutom att mina axlar och armar känns trötta finns det inget annat som vittnar om att jag precis avverkat mer än ett marathon på skidor helt oförberedd.

Den sista backen suger musten ur mig på ett härligt sätt. De sista 2 km har jag tappert stakat mig fram helt utan någon möjlighet att få fäste under skidorna. Någonstans i skogen, bland de träd som snart kommer vara fulla av knoppar blandas fågelkvitter och vinddrag med publiktryck och speakerkommentarer. Jag närmar mig målet på den långa distansen Dundret runt. Jag närmar mig målet på årets första och sista skidlopp på klassiska skidor.

Aldrig mer byts oftast ut MOT NÄSTA ÅR Direkt efter målgång för de flesta som varit med i ett motionslopp. Det är efteråt man vet att varenda pass i regn, snålblåst, snöglåpp, storm och mörker har varit värt det.

Bild lånad FRAN  https://www.facebook.com/dundretrunt

Det är svårt att förklara den tröttheten man känner av flera timmars fysisk aktivitet. Det är ett slags runnershigh fast på skidor. Härligt och svajjande men ändå tappert och böljande, om du förstår vad jag menar? Jag tror att du vet, ty du har kanske varit där du också.  Målllinjen passeras, en tävling med sig själv men ändå kravlöst och meditativt.

Några minuter senare är jag nöjd, och varje liten muskel är trött men i god form och jag rycks med i glädjen över det jag upplevt och det som alla de andra motionärerna upplever i sina gula och röda nummerlappar. En efter en kommer vi i mål och någon konkurrans finns inte utan istället en gemenskap som delas över en kaffesluring och goda kanelbullar, Polarklämmor, frukt och annat smått och gott. Ingen behöver gå med lågt blodsocker härifrån. Kvällen sedan går i endorfinernas tecken. Jag småmyser i en bubbla och gläds över att min löparkropp svarat så bra på allting jag byggt upp genom åren. Den största lycka sitter i min kärlek för att vara ute i naturen och träna.

Det är fredagskväll och jag anländer till Dundret för att checka in på hotellet. Det är en vacker kväll och jag intar pastabuffe tillsammans med alla andra åkare som är upprymda över det som väntar. Efter någon timme har jag sår i öronen över det vallaprat som ligger som ett moln över oss.

Har du klister? Har du blå? Vad har du? Snön är isig. Snön är hård, det blåser, vallan försvinner.

Jag bestämmer mig för att ta det för vad det blir.

Efter en stadig frukost ger jag mig av till start tillsammans med den duktiga skidåkaren Esben som åker med Bodens SK.  Esben startar kl 10.oo i tävlingsklassen tillsammans med Hellner, Rickardsson och de andra som kommer göra upp om de pengapriser som väntar. Själv startar jag kl 08.00 när startskottet för oss motionärer går.

Jag har ingen press dagen till ära. Inga krav och inga måste utan jag ser fram emot en dag uppe på fjället med de vita vidderna runt mig och tystnaden blandat med sorl från de andra som åker. När startskottet går så känner jag att det glider hyfsat och jag varvar stakning med diagonalåkning. Glidet är inte det bästa, av de många lager som lagts på med fästvalla, men när den första långa backen närmar sig är jag glad att jag har den för jag tar mig lätt förbi de andra som verkar ha det mer kämpigt. En mil blir två och efter turen träffar jag så många fantastiska människor i alla åldrar. Jag stannar till vid  en vätskestation, dricker en mugg blåbärssoppa och pratar lite med några andra.  Med risk för att magen skall slås ut så är jag försiktig med sportdryck och jag känner kroppen väl. Den är van att klara sig utan mycket intag av energi. Stämningen är hög och kameran åker upp. Här ska fotas.

Selfie innan start.

 

Innan start. Petra från Överkalix är laddad.

1500 anmälda åkare har fyllt kropparna med mat, sömn och vätska samt annat som behövs inför utmaningen.

 

Med 4 km kvar åker jag om dessa Lulekillar som varit starka och jämna hela loppet.

 

Det finns gott om folk att prata med om du orkar. Många har säkert hört min stämma efter spåret och tänkt att vad är det där för galning som inte verkar trött ens en gång. Med kameran i högsta hugg och ett leende på läpparna. Okej jag är en lågpulsare och det ska mycket till för att jag ska ha blodsmak i munnen men jag är långdistanslöpare och jag älskar de lugna passen med Vinden mot kinden och solsken i blick.

 

Där kommer han igen, den käcka mannen som stakar som en gud. Vi hejjar på varandra som vi gjort tidigare efter spåret. De många milen binder en samman med de andra och man blir på sätt och vis som en liten familj, som delar motgång och glädje.

Korv, bulla, godis, sportdryck. Ja ingen behöver gå hungrig härifrån och om du tappar energi så är det för att du laddat för dåligt dagarna före.

När vi kommer in på spåret som förenar 30 km och 50 km blir det plötsligt mer folk som dyker upp och alla kämpar, med ryggsäckar, med pulkor, med vätskebälten, med solglasögon, med slit och med glädje, i med och motvind. Snön yr ibland där det driver men den vackra bergskanten är strålande att det tar andan ur mig och om du bara tillåter dig att se dig omkring så kan du bli ett med skogen.

Så är jag tillbaka här det här inlägget började.

Jag hör speakern Reine Sundqvist prata och jag förstår att det inte alls är långt kvar. Jag har ännu kraft i mina armar och jag stakar mig fram mot målet.   Vilken dag, jag strålar och jag svävar och jag är så sjukt glad över att jag gjorde detta.

Efter målgång, hög på endorfiner, nöjdhet och en skön trötthet i kroppen.

 

Jag imponerades av många, bland andra denna unga tjej som slutade trea i tävlingsklass.

 

 

Någon ringer och frågar vad jag hade för tid. Efter några sekunders funderande inser jag att tiden i just detta skedet är orelevant. Jag kom hit som en vinnare och jag går härifrån som en vinnare. Någonstans efter spåret passerar jag två damer med ropen, vi är så grymma, heja, heja och det svar jag får är:

Du har så rätt, vi borde säga mer  av detta till varandra.

Vårt samhälle idag borde och måste bli bättre på att berömma varandra och oss själva. Allting ska inte mätas i tid, för vad är en vinnare. Klart att jag är sjukt imponerad av Hellner och Rickardsson som är kungar och besitter en skidåkartalang utöver det vanliga, men en sådan här dag, en dag på ett lopp, oavsett hur startfältet ser ut så gläds jag med alla, likt alla är vinnare.

Elit eller glad motionär. Det är det jag gillar med Dundret runt. Gemenskapen och den saliga blandningen av människor. De vackra vyerna och den sol som av någon anledning alltid verkar trycka sig igenom molntäcket. Folkfesten och avslutningen på vintern som kan dansas ut med en härlig atmosfär. Jag vet att under dagens långa löprunda så är det fortfarande de endorfiner från gårdagens skidlopp jag kommer minnas.

Hur gick det då för mig, kanske du undrar? Ja jag tog mig runt den långa distansen och jag lyckades slå fjolårets tid med en dryg halvtimme.  Trots att jag inte åkt en meter skidor i år så kände jag mig stark och  trots att jag har 12 mil löpning i benen efter en träningsresa i Kanarieöarna.

Om jag kände mig stark igår, så är jag tiogånger starkare nu efteråt, fylld av energi och sugen att göra detta snart igen. på skidor.  Jag är stark mentalt och det är värt otroligt mycket.  En liten känning i min ljumske vittnar om den prestation jag gjorde igår, men det är naturligt och något som stärker en.  Jag tog mig in på 3 h och 45 minuter och blev som alltid, en vinnare i mig själv.

Jag vill tacka Dundret och Tommy Niva i spetsen, för detta fina arrangemang som lockade människor från norr till söder och Gällivare visade upp sig från en bra sida. Jag hade nog inte varit den jag är idag med kärlek och passion före träning och naturen om jag inte hade spenderat två terminer som lärare i Gällivare 2008 och 2009. Det var då jag började med löpning och längdskidåkning trots att jag bott stora delar av mitt liv i Norrbotten. Detta har jag aldrig ångrat. Inte en sekund.

Dundret runt, I will be back. Inte endast för skidor utan för löpning och rekreation.  Nu närmst väntar mina löpartävlingar med bland andra SM i marathon den 31 maj.  Häng med mig på min resa.

Glöm inte gilla Vinden mot kinden på Facebook. 

ADIOS!