Torsdag. Är det idag det ska ätas Ärtsoppa och ladda inför Blåkulla? Är det nu vi ska fira påsken, denna ljuvliga helg som alltid varit förknippad med mys och avkoppling, träning, mat och skogens ljuvliga doft. Jag tänker tillbaka, på mina år i Skåne. Jag glömmer aldrig livet, som det tedde sig då. Jag glömmer aldrig Monnas mat i form av de hemgjorda pajerna, salladen med soltorkade tomater, huset med det låga taket och bjälkarna, samt det knarrande golvet i trä, vilket jag föraktande tassade fram över på de nattliga toabesöken. Jag glömmer aldrig. Varför skulle jag?

Det sägs att livet går vidare men det sägs också att gamla minnen aldrig rostar. Jag tror att det är sant och jag tror att jag kommer bära vissa saker med mig så länge jag lever. Det finns stunder när jag så ofantligt mycket längtar ner igen, till den landsända jag levde i under en sådan lång tid. Det finns säkert de som tänker att det är rent ordbajseri att sitta och skriva om detta som om inte livet rymmer tillräckligt med svåra förhållanden som istället behöver lyftas, men detta är min blogg och jag skriver som jag känner. Ikväll är detta vad jag känner.

Påsken är Norrbotten, visst är det så. Den är gröna granar, frusna isar, grillpremiär, men också sorgsna avsked och farväl med en klump i magen och tårar som nästan ihållande vill tränga sig fram från ögonlocken. Påsken är vänskap, både på gott och ont. Nyfunna vänner ger sig till känna, invaderar huset och får mig att fyllas av en pirrande känsla i hela mig, tänk att just du skulle bli en sådan viktig person i mitt liv. Men påsken är också förlorad vänskap och ett konstaterande av att de band som varit så starka kan gå sönder, lossna, tunnas ut för att kanske för alltid varit åtskiljda  Är det då vi minns, som nu?

Det här är en blogg om löpning som blivit en sådan viktig del i ett liv, som varit med om en del, men det är också det livet som du allt som oftast läser om. Det finns saker du tycker medan du låter tangentbordet ta dig fram och låta ögonen fastna eller sväva förbi de bilder som läggs upp var och varannan dag. De bilder du både älskar och hatar. Det finns saker om mig som du aldrig kommer få veta, ty den bloggen du läser är inte allt. Det som är mest slående  är att jag kan vara stolt och glad, varje dag över det jag åstadkommer, åstadkommit och fortfarande åstadkommer.

I går på Inpuls hade jag ett givande samtal med en kvinna, 58 år gammal, med en mage så vacker som om den suttit på en 25 åring. Kvinnans styrka gav energi till mig där jag halvkämpade med vikten på den runda skivplattan som var tung för min skadade handled, men ändå gjorde att jag hittade det rätta knycket till slut.., med den svaghet min vänstra arm, i dagsläget besitter efter att ha fått en överansträngning, som tack och lov inte är en skelettskada i allafall känns jag inte som Karl Alfred.

Efter ett tag började vi prata och hon delade med sig av saker som jag snappade upp, likt jag varit ett hungrigt spädbarn. Vårt samtal handlade om kärlek. KÄRLEK OCH ÅTERIGEN KÄRLEK, men till skillnad från många andra så berörde vi kärleken för oss själva och känslan av att trivas i sitt eget sällskap, inte släppa vem som helst in på livet, ha sin integritet och låta det som blir BLI och det andra GÅ FÖRBI.

Jag har alltid varit ganska säker på vad jag vill med mitt liv och jag vet att jag vill lyckas inom hälsobranschen, dela med mig av min inspiration, bli en av Sveriges yttersta långdistanslöpare och att utforska världen. Någonstans där finns också det som du drömmer om, men som inte alls är bråttom för mig, ty jag vet att den skummande mjölken som småkokar i kastrullen inte kommer att brännas fast så länge jag håller fast vid att kaffe smakar bäst med skummad mjölk, oavsett vad alla andra tycker och tänker.

Samtalet slutade i en nyfunnen vän, ett reflekterande utan vare sig TV eller dator och det var skönt, riktigt skönt att låta tankarna komma och gå.

Vem är det som avgör vad som är rätt eller fel? Vem är det som avgör vad som är sunt och osunt egentligen och vem är det som avgör vad lycka och mod är? Är det för att det är påsk och den vita snön som jag skriver om i begynnelsen av detta inlägg, inte längre är vit och gnistrande utan brun och geggig. Är det därför jag balanserar mellan två världar, men ändå känner mig så hemma och så fullkomligt världsvan på en och samma gång.

Hemma är där hjärtat är och visst tusan är det så. Hemma i hjärta och hemma i själ.

Idag 7 år senare så är det nu jag är hemma och jag hade inte velat vara någon annanstans. Visst finns det stunder när jag minns tillbaka, men jag minns med glädje och jag minns med vetskap om att allting som jag upplevt där har skapat ett ännu starkare JAG. Ett stabilt jag som vet vart hon hör hemma. En aningen rörig och flackande individ som vet vart hon står men som inte vet vart hon kommer hamna, ty hennes resa fortsätter med nya mål och utmaningar.

GLAD PÅSK PÅ ER ALLA. Min långfredag startar med långpass mot Blåkulla. 30 km ska avverkas.

ADIOS!