När det är bra då är det så bra. Allting bara känns harmoniskt från topp till tå och livet leker. Sedan kommer den, den förbannade osäkerheten. Den som vill förgöra, förstöra och förinta. Har du känt den någongång? Jag tror att vi alla känner den av och till. Vi känner när den kopplar grepp om oss och får oss att bli så små, så sköra, så manglade likt vi hamnat i en tvättmaskin och tvingasts följa med på den 90 gradiga tvättresan.

 Tur att löpningen alltid känns fantastiskt för kropp och själ.

När det är bra är det bra och självförtroendet är på topp. Hela varelsen utstrålar en sådan glöd att det skulle få vilken nyutslagen ros att bli helt galen av törst och få den mest färgsprakande sol att delge landskapet ett skimmer som sent skall glömmas. Har du upplevt den? Den riktiga soluppgången. Den som du helst vill anamma från ett prunkande berg där du ser toppen men inte riktigt har nått fram. När du sedan tar dig upp så är det en fröjd för hela mänsligheten och för hela dig. Den soluppgången som du helst vill uppleva ensam i din egen bubbla eller tillsammans med en annan som får dig att må så bra som du bara gör i närheten av den. Har du upplevt den?

Jag minns min senaste soluppgång med en bubblande känsla. Det var på min resa på Kanarieörana och jag gjorde mina bergsuflykter i arla morgonstund. Jag ser många soluppgångar ty morgonlöpningen är det bästa jag har. Jag ser många månuppfyllelser och månen är, om vintern när temperaturen får snön att gnistra, min bästa vän. It shines and it does it good.

I you are not willing to learn, no one can help you, and if you are not willing to love yourself, noone else can love you..

Nu i skrivande stund blir jag nästan tårögd av den känslan. Jag kände mig oövervinnerlig. Jag utforskade varje liten skrymsle, kände mig så stark, hittade en löpning som jag vunnit tack vare att jag sakta stärkt mig fysiskt och med detta även stärkt mig psykiskt.  Nu efteråt är det som om jag blivit en annan löpare med ett annat steg. En annan människa. Det är det livet handlar om. I med och motgång. I soluppgång och solnedgång. I ljus och mörker. I glädje och sorg. Har du upplevt det?

Jag visste att när jag kommer hem så ska jag ta tag i det som jag sökt så länge och bara suga åt mig av det, men nu står jag här med hela dörren på glänt och jag hör det knarrande ljudet. Den går sakta upp men jag är rädd. Rädd för det som väntar. Om jag går in så kan det bli så fantastiskt fint, liksom den solen som visar sig från den bästa sidan. Den som gav mig styrkan och ännu gör.

Men om jag går in så finns det också e risk att allting tar slut. Att jag får erfara, det jag inte vill uppleva och det som jag helst vill glömma. Det som sätter spår, gör att tårar aldrig vill sluta rinna, det som skapar tryck över bröstet och får oss att förintas. Vill jag det?

Någon sade att du inte vinner om du inte vågar, men jag har vunnit mycket genom åren, vilket givetvis måste vara ett bevis på att det mod jag har är det som fått mig att utvecklas och som skapat en självständig individ. Någon sade att det du inte har det förlorar du inte, men hur vet man om det man inte har är det man kommer sakna den dagen det är för sent…

Varje dag och varje timme får vi nya lärdomar, tack vare de erfarenheter som vi samlar på oss. Allting vi gör, får uppleva och de människor vi kommer i kontakt med sätter spår hos oss, där vissa spår verkar tendera att dröja sig kvar. Har du tänkt på att vissa fläckar aldrig försvinner hur mycket du än gnuggar. Vissa områden på fönsterterrutan blir inte rena hur mycket du än gnuggar och gnuggar. Vissa områden på din kropp blir du aldrig nöjd med hur mycket du än kämpar och vissa saker du gör blir du aldrig nöjd med hur mycket du än åstadkommer och hur mycket bekräftelse du än får.

Vad är det som gör att vissa människor kan gå genom livet dag ut och dag in utan att vilja förändra. Vi föds inte nöjda och tillfredställda, eller gör vi det? Det vi inte har, det saknar vi inte men det vi har, det måste få en chans att förändras till det bätte. Varje arbetsdag du har vore inte en bra arbetsdag om du inte känner att du får bli hörd och sedd och varje relation du har är inte en god relation om du inte känner att din vän eller käresta kan titta på dig med ett sting i blicken som verkligen får dig att känna att just du är en unik människa.

Inspiration, kraft, harmoni!

Ska vi nöja oss med mindre? När ska vi sluta söka och vara nöjda. Hur vet vi att detta är rätt? Hur vet vi? Vet du?

När det är bra då är det så bra. Allting bara känns harmoniskt från topp till tå och livet leker. Sedan kommer den, den förbannade osäkerheten. Den som vill förgöra, förstöra och förinta. Har du känt den någongång? Jag tror att vi alla känner den av och till. Jag vet i allafall ett och det är att jag kommer vara en starkare långdistanslöpare i år med en större passion. I am on my way, I am strong!

ADIOS!