Jag blir mer och mer fascinerad av et här med att springa långt och länge. Jag älskar känslan av att ha fräscha ben nu efter 25 km löpning. Det är nu andra året som jag försökt att minst 1 gång i veckan få in ett pass på mer än 1 h och 40 minuter. För ett år sedan så var benen trötta efter 18, men nu känner jag mig stark då. Det går framåt och jag känner att mitt löpsteg passar just för den här typen av löpning. Jag blir mer och mer sugen på att vara med i ett ultralopp i framtiden. Jag får ofta höra att jag har ett lätt löpsteg och att det ser mjukt ut då jag springer och det gör mig så klart mer motiverad. Jag känner att mitt steg har utvecklats denna vinter.

Veckan som varit har bjudit på i snitt ca 15-20 km om dagen förutom igår då jag körde en kortare lunchlöpning om 6 km i närheten av den arbetsplats jag var på, där stigarna är så fina att det spritter i kroppen.

Jag har kört en del snabbdistanspass den här veckan med en god känsla och trots att jag inte alls pressar mig med att springa några intervaller på den fart jag borde ha för ett 10 km lopp så blir jag mer och mer hoppfull inför de kommande loppen. Jag kommer lätt ner i en fart mellan 4.10 och 4.30 bara på ett vanligt träningspass. Jag försöker att inte stirra mig blind på GPS klockan och den fart som den visar utan lyssna mer på hur det känns i kroppen. Som i fredags under den 6 km korta joggen så testade jag att dra upp farten och det flyter bara på så fint i steget.

Det som jag är så glad över just nu är den glädjen jag känner för löpningen och att det inte alls gör ont eller känns slitet någonstans. Idag kände jag att mitt högra knän kändes en aning men då vet jag att det är övergående. Det vore inte konstigt annars, jag menar tänk ändå hur mycket löpning min kropp tål nu. Jag är stolt över den.

I morse hade jag bestämt att springa med en ny tjej som hetr Annika och precis som jag har Stockholm marathon som stora huvudmål med löpningen. Annika och jag har aldrig träffats, men hon läser min blogg och dessutom ska denna coola tjej göra Iron man i höst, som den vältränade trebarnsmorsa hon är. =)

Vi möttes på den så kallade ”banken”  i Luleå, vid vattnet och solen glänste så fint och gav ifrån sig en vacker vy som gjorde att jag var lyrisk redan efter 3,5 km. Medan jag väntade på Annika så körde jag några kortare fartökningar och när hon sedan kom springande så kramade vi om varandra som om vi känt varandra länge =) Löpning förenar.

Vi valde en ny väg idag och det var en mycket varierande runda med både asfalt, vatten och skog, vilket jag gillade. Dessutom så kunde jag ligga efter sidan av vägen när vi sprang längs efter storvägen där bilarna körde. Efter ca 10 km kändes det som om kroppen vaknade mer till liv och det var ett pass som kändes bra helt igenom, mycket för att vi pratade hela tiden om alt mellan himmel och jord, men mest om det som förenar oss: träning.

När vi var klara hade jag sprungit 27 km och Annika 25,6. Sista 1,5 km av passet gjorde jag 3 stycken fartökningar om ca 500 meter och det var inte alls något problem att lätt hamna in på en 4.10 fart . Solen lyste och det spritter i kropp och knopp. Jag mår bra trots att jag sovit som en kratta de senaste dagarna. Men som vi sade i dag, då vi sprang fram med solen i ansiktet, att löpningen ger så otroligt mycket tillbaka.

Efter löpningen blev det en tur på stan där jag köpte lite nya kläder, med bland annat denna coola BH som du skymtar under det svarta linnet.

Ikväll ska jag iväg på en fest hos bästa Mikael .  Njut vänner, av allt vad livet ger Er. Det är vår. Det är 4 veckor kvar till Stockholm marathon och 3 veckor till Göteborgsvarvet =) Jag längtar.

Idag får jag glädjas med min adept Carola som jag varit personlig tränare åt nu sedan februari. Hon satte nämligen nytt personbästa på Women health halfmarathon i Stockholm med hela 3 minuter och sprang in på 1.46. Stort grattis!

ADIOS