1.24.19!!

Nytt personbästa och totalt 16e dam och 9e av svenskor. 23000 kvinnor och 64000 löpare. Jag får vara lite stolt.

 

Egentligen finns det inte ord som beskriver känslan. Den känslan av att vara i toppform och få sitt kvitto om att kroppen svarar på träningen och gör det som den ska göra, just när man vill att den ska göra det! Alla vi som jobbar mot ett mål, oavsett hur det kan te sig, har säkerligen känt den känslan någongång..Känslan av att nå sitt mål.

Känslan av att se sin utveckling och vara mitt i den. glädjen efteråt som får vilket litet skitlopp att framstå som om det vore ett av de största. Glädjen efteråt när du åstadkommer något i en riktning du strävar mot. Det är så himla värt det, ty det finns inga ord som beskriver hur bra det känns!  Alla ni som ska springa Stadsmaran eller något annat lopp, ni har så mycket roligt framför Er.

Harmoni, fullkomlig balans och styrka. Du flyger fram och du har vind i seglet.  Det var så det kändes under helgen som var. Den dagen då jag gjorde vad som är mitt livs lopp hittills. Det lopp som endast skulle bli ett träningspass och en genomkörare inför årets utmaning Stockholm maraton.  Ödet ville annorlunda. Låt mig berätta.

Göteborgsvarvet är världens största halvmarathon och arrangören har verkligen lyckats locka till sig motionärer från all over the world. Från norr till söder från vårt avlånga land och vår värld.  Hela staden lever upp och folk går man ur huse för att heja fram de tappra löpare som tillsammans med eliten tampas genom staden. Göteborg har fattat vad löpning och motionslopp handlar om. Kan ni lära av det Luleå och Norrbotten?

Här har folk fattat att löpning handlar om mer än att bara prestera. Visst är det viktigt det också men det är glädjen som får oss att prestera när det väl gäller. Jag vet, ty jag har upplevt det.

Det är tredje året jag deltog i detta världens största halvmarathon och i år gjorde jag mitt livs lopp. Till saken hör att jag inte alls förberett mig så väl eftersom att jag har väldigt mycket löpning och få vilodagar bakom mig .  Trots det så har jag fått det bevis jag sökt på mina senaste träningspass dagarna före loppet då jag känt att kroppen svarat och att jag kunnat återhämta mig snabbt. Jag vet själv att det beror på den mängdträning jag lagt mig till med och den transport och lunchlöpning jag haft i kombination med den nyttiga kost jag äter. En av världens bästa marathonlöpare genom tiderna  Erik Östbye var vegetarian och det lever kvar i hans släkt och hans fotspår.  Alla ni som är insatta i löpning och födda på den tiden när i princip alla löpare var proffs, vet vem denne man är..

Jag vill hävda att grönsaker gör oss både friska på utsidan och insidan . Grönsaker stärker oss och bidrar till att vi får en behaglig mättnadskänsla och en snabbare återhämtning. Jag kommer skriva mer om detta längre fram.

Kvällen innan loppet laddade jag upp med vegetarisk schnitzel , massa goda grönsaker , två glas skumpa och bordet fyllt av andra läckerheter. När solen gick upp i takt med fågelkvittret så tog jag mig en morgonpromenad för att väcka kroppen till liv, åt sedan en lagom frukost ca tre timmar före starten. Jag skulle starta i elitledet kl 13 samtidigt som mina vänner Mr Renström och Klas som var i startgrupp 1. Göteborgsvarvet har hela nästan 30 startgrupper och starten sker från kl 13 fram till kl 15.30, beroende på vilken tid du gjort på distansen förr.

Kl 12.45 var Johanna inne i området där eliten värmer upp och det var varmt och kvavt och inte alls läge för personbästa. musiken spelade peppande musik och jag kände hur adrenalinet var pumpande redan innan startskottet. jag var sugen på springa men samtidigt vet jag att jag inte alls presterar på topp då det är varmt. jag kom ihåg Ekens ord om att vara med från staren, inte ligga för långt ut i kurvorna och att ställa mig långt fram.

Fyrverkerierna ekade och sorlet från publiken påminde mig om att nu är det dags och där gick den. STARTEN! . Jag bestämde mig för att köra på och det gick fort i början. Klockan visade 3.30 fart och jag minns inte när jag sprang så snabbt sist.  Vid 5 km var det tungt, varmt och klibbigt och jag kände hur mjölksyran pumpade i mina armar till och med. Den första vätskestationen tog jag några muggar och hällde över mig och efter en stund var det som om det lättade. Jag passerade 5 km på ca 18 min, satte personbästa på milen på 38.55 och det blev aldrig värre än att jag inte kunde fortsätta springa och hålla den farten i 21 km.  När den andra bron dök upp så hörde jag någon ropa till mig att jag låg 12a och just där hade jag passerat Klas igen och insåg att jag nog ändå hade flyt i steget. När det kommer fram en kille i röd tröja och säger att jag redan är före flera förhandstippade damer så förstod jag att det går bra dag och att jag håller måttet av att springa med känsla och att göra det bra.

Avenyn är en enda lång raksträcka med en stigning som aldrig vill ta slut. På andra sidan ser man de andra löparna, de som är före en själv och sedan när vägen svänger och jag kommer över på den sidan så går det neråt istället. Tänk att en nedförsbacke som egentligen inte alls ens är en backe kan ge en sådan lättnad i en kropp som är tung, trött och på väg mot sitt personbästa.

Sista 3 km kommer jag i kapp Johanna, en duktig löpare från Mölndals AIK som gjort bra mycket bättre tid än jag på både milen och halvmarathon. Jag visste att hennes mål idag var under 1.25. när jag passerar henne inser jag att jag kommer fixa under 1.25 för första gången i mitt liv. Så kommer den sista backen upp och där har vi Mats Nordin Lulekamraterna. Förra året kom vi in ungefär samtidigt då solen stod ännu mer het på himlavalvet . I år hade vi alltså följts åt rätt mycket och när det nu återstod ca 600 meter så  var jag i kapp honom.

-Kom igen nu kör vi, vi ska fixa detta, sade jag med glädje och trötthet i mig på en och samma gång. Det är en fantastisk känsla att känna tröttheten men ändå kontrollera den och veta att nu kan jag klämma ur det allra sista för nu är jag snart i mål. Stadion kommer och jag ser tiden långt där borta. Den tickar upp mot 1.24 och jag ökar farten och inser att jag kommer fixa ett nytt personbästa. Jag hör publikens jubel, sträcker upp armarna mot skyn och jag ler. Ja jag ler för mig själv så mycket att ni förmodligen skulle tycka att jag är en enda stort selfie hela jag, men vet ni vad? Det bjuder jag på. jag är Johanna.

 

Efter målgång tillsammans med inge-Marie Nilsson Jenny och Klas. 

Jag är varken till eller från, svart eller vit, stor eller liten. jag är löpare och jag har hela tiden vetat någonstans inom mig att detta kommer bli mitt år. Jag slutade på 16e plats på årets Göteborgsvarv. Det är mitt löparår då jag bevisar för mig själv att allt slit och alla träningstimmar på mörka skoterleder med pannlampa, tidiga morgonjoggar och knölig islöpning kommer ge mig min belöning. nu kom den!

Efteråt är jag nöjd, glad och firar tillsammans med de andra tusentals löpare som är på plats. Medan vi firar hör jag starten gå löpande och se de andra ge sig av. Mina tankar idag går till den killen som miste sitt liv denna varma majdag året 2014. Mina tankar är hos familjen och de anhöriga. Mina tankar är att han i allafall fick göra det han tyckte om att göra, nämligen att springa.

Livet är inte rättvist alla gånger och ingenting vi gör är gratis. Vi kan äta nyttigt och ändå dö en tidig död och sedan finns det de som röker som borstbindare och aldrig någonsin är sjuka eller skadade. Livet är fyllt av överraskningar och kanske är det lika bra att vi inte vet vad som händer i morgon.

 

 

 

Det är två dagar efter göteborgsvarvet och trots att jag slutade på 16e plats av damerna (ca 23000 totalt) så är min kropp inte alls mörbultad. Jag känner mig glad och harmonisk och morgons runda i en vacker och frodig skog har visat på en snabb återhämtning. Om mindre än två veckor springer jag Stockholm marathon i SM klass och om jag nu tränar rätt, vilar rätt och inte omger mig av energitjuvar så vet jag att den 31 maj klockan 15.00 (plus/minus) är jag i mål. Hur det än går så kan det bli ett personbästa på marathon. Hur det än går så kommer jag springa med känsla . Hur det än går så kommer jag sträcka upp armarna mot skyn när jag springer in på Stockholm stadion med stolthet. Jag längtar. Because i am worth it! TACK ALLA SOM GILLAR VINDEN MOT KINDEN.

ADIOS

Johanna Nilsson är långdistanslöpare, bloggare, personlig tränare på Inpuls och arrangör av sina egna vinden mot kinden löparcamps. Häng med i hennes satsning mot Sverigetoppen i marathon med glädje i fokus!

gilla gärna min sida på Facebook vinden mot kinden och stöd mig i min satsning med långdistanslöpningen. med känsla!