Många av de lopp jag gjort med fin fin känsla har skett då jag inte alls trott att det ska gå så bra som det faktiskt gått. Efter Stockholm Marathon har jag återhämtat mig otroligt bra. Kroppen känns bra, liksom suget efter ett längre lopp. För något år hade jag inte valt att vara med i ett lopp om 30 km endast två veckor efter ett Marathon, men för två år sedan hade jag heller inte den mängdträning i mig som jag byggt upp idag. Kroppen har svarat och visat att den presterat och även återhämtat sig väl.

I veckan som varit har har jag tränat några intervaller med fin känsla som visat på god form och inget av mina pass har varit längre än 14 km.  Någon direkt uppladdning har det inte blivit på så vis att jag haft fokus på detta lopp och fyllt på med energi etc, men jag har också visat att det oftast går bäst då jag kör mitt race och njuter lite.

Bestämde mig i onsdags att vara med i ett lopp som heter Nilivaaratterrängen, ett terränglopp, som namnet anger med distanser upp till 30 k. Som den långdistanslöpare och endorfinerknarkare jag är valde jag 30 k, kom in som segrare i damklass med nytt banrekord 2.14.15. Totalt av alla blev jag 5a bara drygt 30 sek efter herrtrean och satte dessutom ett banrekord av damer, som jag säkert hade kunnat putsa. Jämfört med Lidingöloppet är denna bana enligt mig, svårare teknisk med mer ojämnheter och om man inte sprungit mycket terräng så är det lätt att trampa fel. Lidingöloppet är ju mer som en vanlig grusväg hela tiden med jämnt underlag så detta är ju i mina ögon en riktig terrängbana .  Vissa delar var grusväg, men det mesta var smala stigar, något parti med spångar, lite myrmark, ömsom blött, men mestadels torrt på grund av det fina vädret vi haft sista tiden.

Jag blev upplockad av bäste Ek och Katarina tidigt i morse, efter en nyttig men energirik frukost. När vi kom till starten kändes det aningen kyligt i luften så jag valde att springa i långa tights trots att solen senare visade sig och värmde på i den ömsom täta skogen.

 

Kl 11 gick starten och Katarina hade sagt till mig att göra mitt eget lopp eftersom jag redan presterat så bra med bland andra Stockholm Marathon. Ryser än då jag tänker på mitt lopp och känner faktiskt stolthet.
Jag bestämde mig för att ligga behaglig fart och då undrar ni kanske vad det är för mig? Jo runt 4.30 är en fart som är behaglig men ändå med bra flyt i löpsteget. Kommer jag ner mot 4.10 då krävs det mer och fokus läggs på att det börjar bli tungt . Dock låg jag mestadels runt 4.10 även igår på de snirkliga stigarna.  Eftersom jag hamnade i ledning direkt så behövde jag heller inte tokspringa. Det flöt på fint trots att det var annorlunda att springa terräng då jag mest tränat asfalt.

Träffade bland andra duktiga Peter larson från lulekamraterna som tyvärr fick bryta efter att ha sprungit fel vid ett ställe. Annars hade han kommit tvåa i loppet.

Samt familjen Haverskog med Eva och Jon med barn.

Jag öppnade i runt 4 min per km och kände mig stark redan från början. Efter någon km lutade det uppåt och benen stumnade, kändes det som, fast jag höll 4.10 fart. Jag flög nästan fram över den smala stigen i min löparbubbla. Vilket flow.

Milen passerades på 42 dryga och efter 21 stannade jag och knöt skorna för jag kände att terränglöpningen gjorde att foten rördes mer i skon. Just då var det asfalt och eken levererade vatten. Vi pratade lite och jag tog in på de två orangeklädda männen jag till slut sprang om.

Sista 5 km var grymt tunga och farten gick inte att hålla 4.10 längre. Vid sista vätskestationen stannade jag och den orangeklädda (som jag tror bor i Gällivare)  och drack en mugg stående innan vi trippade vidare.  Vi växlade några ord och våra vägar skiljdes åt. Jag drog i från och höll på trampa snett på en sten så det nästan röck omkull mig.

Vid närmare eftertanke hade jag kunnat falla så många gånger samt trampa snett, på grund av den steniga och ojämna terrängen men det är också det som är tjusningen med traillöpning. Man flyger fram när man tränar och utvecklar sig.

När 2 km var kvar så kunde jag börja öka,igen och när jag kom in på målområdet så var jag stark.   Hade det varit ett Marathon och underlaget hade varit relativt flackt hade jag vaknat till liv här och haft en fräsch kropp. Klockan slutade på 2.14.15 enligt resultatlistan och helt ärligt så var jag så fräsch så jag blir imponerad själv av min kropp och dess förmåga att få mig att le så stort. Jag är i form och längtar redan till nästa långlopp.

Denna grymma tjej pratade jag med innan loppet. Hon följer bloggen och jag hejjade fram henne över mållinjen då hon sprang sitt första lopp över 2 mil. Fantastisk prestation. Vi är alla vinnare.

Katarina är enastående. Politiker, vacker, en fantastisk människa och dessutom min klubbkompis. Hon sprang 10 k idag. När vi åker på lopp tillsammans så tävlar vi inte utan vi ser det som en utflyktsdag och hämtar energi. Sedan är det ju en bonus om vi får till en fin känsla i loppet också.

Fredrik i grönt fick tyvärr lite känning i vaden och hans kompis hade något liknande. De  sprang 10 km idag och gjorde det riktigt bra trots känningar i vad. Det var många som verkade påverkade av loppet och haltade fram.

Prisutdelning. Jag vann loppet och blev 4a totalt av alla endast dryga 30 sek efter den tredje herren som sprang in på drygt 2.13. Jag vann bland andra

denna tennljusstake från Jokkmokktenn. Tack för ett väldigt välordnat lopp Nilivaara idrottsförening. Ni har verkligen lyckats göra detta till precis vad ett terränglopp ska vara.

I Will be back.
Efter loppet åkte jag till 70 års kalas, åt gott och drack gott och sedan lade jag upp mina ben högt och njöt av prestationen.  Jag mår bra. I hjärta och sinne. Så klart som tusan det är sol ute och inne. Dessutom mår mina ben så bra och träningsvärken i mina armar vittnar om att jag sprungit terräng igår. Nu väntar återhämtningsjogg i min egen skog.

Adios.