När något skrämmande händer och någon plötsligt rycks bort från vårtjordeliv, hastigt och lustigt och abrubt, så är det lätt att börja känna rädsla över det som var en del av hela sammanhanget.  Det är lätt att tro att det är idrottande som är orsaken.  Det finns  mycket som berör mig, men en av de saker som berör mig mycket är när friska och unga individer plötsligt rycks bort. Många är de människor som mister sina liv i samband med fysisk aktivitet. Fotbollsspelare som plötsligt ramlar ihop, löpare som segnar ihop i samband med ett motionlopp och orienterare som fyllda av endorfiner plötsligt dör.  Många är också de människor som mister sina liv stillastittande framför tv.n och som kanske skulle ha levt ett längre liv om de rört sig mer. . Hur det än är så är det slumpen som avgör och det får vi inte glömma bort.  Jag tror att det är viktigt att fortsätta ha det i tanken och inte låta sig känna rädsla . I onödan.

Människor lever och människor dör. När någon dör i samband med idrott är det lätt att låta den bära hundhuvudet. Idrotten får vara det som är orsaken och efter ett dödsfall i samband med idrott får jag som idrottande kvinna oftare höra att jag ska vara försiktigt. Jag klandrar inte de som säger det till mig. De är oroliga så klart, men jag tror ändå att våra öden redan är bestämda i den stjärna som lyser där uppe någonstans.

I går fick jag ett meddelande på min email som vände upp och ner på mycket. Det gjorde mig varse om hur förbannat (ursäkta svordomarna) skört ett människoliv är. Hur mycket vet vi egentligen om allting vi tror oss veta? Vi kan gå där med högburet huvud, skryta över våra värden och vår kondition men hur mycket vet vi egentligen?

Jag kände inte dig så pass väl  men jag lärde känna din hustru .  Jag vet att det var mycket tack vare dig som hon hittade kärleken till löpningen, som ni gav henne du och C då jag fick förtroendet att bli hennes personliga tränare. Jag kände inte dig men jag hann ta del av en varm och omtänksam person och den kärleken du och din hustru  kände till varandra gick inte att gå miste om.

När jag fick beskedet igår om det fruktansvärda som hänt så var det som om någon bara stack hål i en ballong som svävat så högt och så böljande. I morse då jag sprang morgonens första löppass, för en biten som jag, så var det inte samma känsla som det torde ha varit. Jag hade dig i tankarna och er familj. Det som hänt är fruktansvärt och jag vill tillägna denna text till er. Jag tror att jag kände lite extra på min puls, uppmärksammade mitt hjärtas sätt att slå och kände efter lite extra. Jag kände rädsla och det gör jag än. Jag kände sorg och det gör jag än, jag känner vemod och det kommer jag alltid göra.

När något skrämmande händer och någon plötsligt rycks bort från vårtjordeliv, hastigt och lustigt och abrubt, så är det lätt att börja känna rädsla över det som var en del av hela sammanhanget.  Det är lätt att tro att det är idrottande som är orsaken.  Det finns  mycket som berör mig, men en av de saker som berör mig mycket är när friska och unga individer plötsligt rycks bort.

Är det värt att anstränga sig så vi dör? Är det värt att leva varje minut stillasittande för att skydda oss själva, är det värt det? Live today, cause you never now, what happens tomorrow.

Vila i fred .