Regnet smattrar utanför fönstret i den norra delen av vårt land. Jag gillar ljudet och kan leva med det ty jag vet att det rensar upp luften och ger syre till oss då vi snart ska ta oss an Tärendös skogar och träna. Det är dags för Vinden mot kindens löparläger. Det ska bli så roligt att ta emot alla deltagare och jag känner mig förberedd. Lägrets mest långväga gäst Klas anländer ikväll och i morgon kl 14 startar vi med välkomstmöte och inspirationspass, föreläsning, bastu och annat som hör till Vinden mot kindens läger.

 

Jag sitter i mitt rosa flickrum och tittar mig omkring. Förutom kaoset av allt jag lagt omkring mig (goodiebags till deltagare och mina egna kläder som ska med till Tärendö) så ä det välstädat och prydligt, bevarat från min barndomstid. Jag älskar att komma hem och bara vara. Även om mitt hem numera är i Luleå så är det Tvärån jag kommer hem till på riktigt.

 

På väggen i mitt rum hänger ett diplom från mitt första stora lopp med löpningen, som var Stockholm marathon år 2009.  Diplomet visar tiden 4.15. Jag bodde under en tiden i Gällivare, hade sprungit regelbundet något år, gjorde milen runt 47 och halvmarathon på 1.48. Jag var som man brukar säga en medelmotionär som tyckte om att springa några dagar i veckan.

Jag anmälde mig till Stockholm marathon, för jag behövde en utmaning och hade då, som längst sprungit 17 km tidigare .

Idag skulle jag inte räkna 17 km som långpass, ty det är dad jag springer nästan varje dag. när det gäller mig själv . Vi är alla olika, står på olika nivåer och det tar lång tid för kroppen att bygga upp uthålligheten, vilket jag så klart också fick ta del av efter min målgång på Stadion i Stockholm det året. Jag snittade 127 i puls, vilket tyder på att jag inte alls tyckte det var speciellt jobbigt så, men det gjorde däremot ont i låren, i höften och i fötterna. Varje steg på slutet var som att springa barfota. Jag minns att jag tänkte medan jag sprang att jag alrig skulle göra om detta. Målgången var fantastisk och när jag kom in på upploppet och kunde springa in i mål så var det som om hela jag fylldes av ett glädjerus som jag någonstans visste, var forever.

Jag tror det var samma känsla som en alkoholist kan känna första gången de smakar alkohol och blir berusade. Många säger att de minns den känslan och att de från den dagen längtar efter ruset. Så kände kanske jag på ett sätt då ömheten klingat av.  Jag var så glad och så lycklig över min sluttid för mitt mål var att ta mig runt. Jag hade läst en del om marathon, hade stor respekt för distansen och hade hört människor berätta om väggen som alltid kommer efter 30. Men den kom aldrig. Än idag har den inte kommit och jag väntar fortfarande. Jag har aldrig känt mig missnöjd över det jag presterat.

 

Målgången i år var också en härlig målgång. Jag visste inte om jag skulle springa in på tre timmar så jag verkligen gav allt på upploppet och klockan stannade på fantastiska 3.00.00. Jag hade aldrig kunnat drömma om den tiden och jag hade varit nöjd med 3.10. Någonstans visste jag ändå att jag byggt upp den där tåligheten och vant mina muskler med belastningen. Vad är det egentligen som krävs och vad är det som gör att så många drabbas av kramp, får ont i kroppen och tvingast gå, avbryta eller stapla sig fram på ett marathon?

Vad är det som gör att en del tränar hela sitt liv utan att lyckas komma ner på tider runt 3 h? Vad är det som avgör? Givetvis är det gener, ty det är bara att titta på världens bästa marathonlöpare. De flyger fram och vi vanliga dödliga skulle inte orka hålla deras fart ens i 100 meter utan att bli trötta. De håller den farten i ett helt marathon. De har det is sig och deras kroppar, muskler och leder är som gjorda för att springa långt och länge.

Hur pass bra vi svarar på träning är också avgörande. . Inte minst handlar framgång om hur hårt och hur länge du är beredd att träna för att nå dina mål samt hur pass lätt du har för uthllighet eller snabbhet eller både och i en kombination.

 

Man måste framförallt förbättra hjärtat och hur snabbt hjärtat kan transportera ut blodet. Det gör att man kan transportera ut mer blod på färre antal hjärtslag, vilket resulterar i att vilopulsen förbättras. Detta leder till att hjärtat inte behöver jobba så mycket, och man blir inte trött lika lätt. Kort och gott kan man säga att uthålligheten till stor del beror på hjärtats slagvolym.

 

Jag vet att vårt löpsteg är avgörande för hur vi passar för marathon och långlopp eftersom det handlar om att kunna springa energisnålt. Något annat som är viktigt är hur vi tränat åren innan och månaderna innan. Hur vi tränat veckorna innan är viktiga på det viset at det är då vi bör ha trappat ner vår träning. Har vi gjort allt detta rätt så kommer vi i mål med en fantastisk känsla, om vi laddat rätt med maten, drycken, sömnen och andra faktorer.   Har vi dessutom talangen så kan vi komma in bland de 100 bästa och det är stort då det handlar om några av de största löparloppen i världen. 

Under mitt löparläger kommer marathonlöparen Kenneth Boman, aktiv i Lulekamraterna att föreläsa om just sin marathonträning. Kenneth har en enorm erfarenhet av just marathonlopp och har sprungit många många maror med fina resultat innan jag ens visste vad löpning var.  I år blev han den 68e svensken på Stockholm marathon  så han håller sig än i dag bland e 100 bästa.  Det känns intressant att ta del av hans erfarenhet för jag vet att jag själv har en del att lära av honom. Vi har alla saker att lära av varandra.

 

Min träning har uppenbarligen flytit på bra sedan 2009 och jag ser tillbaka på år av glädje med löpningen och tror inte att jag kan minnas många stunder då jag varit missnöjd eller inte alls längtat efter att springa. Löpning är för mig, det bästa som finns.

 

Idag är jag 34 år och har börjat relativt sent. Till skillnad mot många andra elitmarathonlöpare så har inte jag någon aktiv elitkarriär bakom mig på kortare distanser utan jag har malt och nött under några och plötsligt har det visat sig ge resultat. Jag ser mig inte heller som en renodlad elitlöpare så, även om det nog är det jag räknas som efter mina senaste prestationer. Inte endast har jag blivit en bättre löpare på långa distanser, utan min miltid lyckades jag springa på 38.18 i sommar, något som för mig själv är helt galet. Jag jämför och mäter mig mest med mig själv, gläds åt mina framsteg och min utveckling. Jag ser till mina personbästan, även om jag inte vinner ett lopp.

Mina kommande mål är att springa Lidingöloppet med en fantastisk känsla. Om jag gör det så kan vad som helst hända. Jag vill också springa New York marathon med samma känsla och ev slå mitt pers från i år på 3.00.00.

Rent långsiktigt vill jag springa et ultralopp och jag har en dröm om att prova ett ultra på 50 km kanske redan i år, beroende på hur det känns om några veckor. Det är inget jag planerat för men jag gillar att vara spontan.

ADIOS!