Nu har det gått några dagar sedan loppets 50 km och jag har hunnit landa i Luleå och packa upp alla kläder, både oanvända och använda.  Jag har också hunnit smälta det som hänt lite mer och låtit det sjunka in. Jag tror det är rätt stort det här och jag tänkte dela med mig lite grann av mina tankar och känslor både före, under tiden och efter loppet.

Det längsta jag sprungit är marathon. Den  officiella marathonsträckan är  på 42 195 meter. och allting längre än det kallas för ultralöpning. Idag är det väldigt vanligt med långa lopp också både i fjällen och på mer flacka banor. Det finns till och med de som arrangerar och deltar i sk 48 h ultralopp för att se vem som kommer längst och hur långt man hinner, något som jag själv inte kommer göra som det känns i dagsläget i allafall.  Det lopp jag sprang heter Stockholm Ultramarathon och där handlar det om att ta sig i mål på tid utan att bryta på en specifik distans.

 

För många löpare var detta kanske ett inplanerat lopp med förberedelser och träning bakom. Jag ska vara ärlig och säga att det längsta jag sprungit i ett är 42 km dvs maratonlopp, om än ett rejält pers och ett lopp jag är otroligt nöjd över. Jag ville uppleva stämningen och känslan igen. Hur det än är så är det känslan jag eftesträvar efter mina lopp. Känslan efter målgång och under tiden. Gemenskapen och att hitta min bubbla och följa min plan med allting jag byggt upp som bara sitter där.  Styrkan och vetskapen om att det är jag som sett till att mn kropp klarar av detta, vad än någon annan säger. Det är nu belöningen kommer och jag vet att jag får rätsida från alla de många kommentarer om att jag tränar för mycket, lägger för mycket tid på träningen etc… Ska du bli bättre måste du träna och med rätt träning kommer resultatet. Förr eller senare.  Om jag jämför mig med många ultralöpare så ligger jag, med ett långpass i veckan fortfarande väldigt mycket i lä och det tar år, tid och mycket mängd att exempelvis fixa att springa flera ultralopp varje år.

 

Hur började tanken om det här då?

Jag satt hemma en kväll efter en tävling på 10 km med en seger och en tomhet  och summerade de senaste veckornas svettiga och mardröms varma klibbträning . Trots två segrar och en andraplats på tre lopp i juli kände jag mig malplacerad. Till saken hör att 4.30 det gillar jag och det är dit jag hittardirekt skorna åker på.

Nu i efterhand kan jag ju konstatera att 4.30 fart verkar vara min fart forever and always och inte endast fem mil utan kanske längre. Det är en fart som är bekväm men ändå tar mig fram på fina tider. Låt mig förklara.

Ultra är inte som 10 km eller halvmarathon direkt. Du kan inte öppna upp som du gör på dessa lopp. Du ska springa jämnt och du ska hushålla med energin. Du ska nöta km efter km och mil efter mil och glömma smärtan när den kommer, ty det gr den, för alla, frågan är bara när?

 

 

Två nätter före Stockholm ultra sov jag dåligt och fick totalt ihop 4 h sömn. Fredag kl 04.45 ringde väckaren så därför lade jag mig tidigt natten före loppet. Eftersom starten för oss i 50 km gick kl 08.30 beställde jag frukost redan 05.30. Jag hade bett om alpro kokos, havregryn, grovt bröd, saltgurka , msddor sv grönt, kaffe, ägg, bär och nötter och det kändes dkönt men nervöst. Jag hann vara på toa 5 gånger före starten, orolig och egentligen livrädd för värmen. Jag visste att det skulle bli varmt så jag har druckit resorb två dagar före samt beet root juice sedan i tisdags. Rödbetor innehåller mycket nitrat och är bra grunda med.

Mikael min kompis som följt med för att se Stockholm och serva hade skurit upp banan, blandat resorb och annat och ställt upp vid varvning. Jag tog taxi till starten mest för att göra det enkelt på morgonen.

Der var hett redan då. 10 mila löparna var redan igång och jag fick en blick av Lina Nyman, morjärv SK och klubbkamrat t mig. Fantastisk kämpe.

 

Jag pratade med några tjejer innan start

 

Jag valde att springa i mina rosa och gula korta tights eftersom jag vet att de tål vatten bra och jag valde att inte ta mitt klubblinne eftersom att jag inte gillar hur det suger fast mot magen då det blir blött.  Så här såg jag ut före start.

 

Pirr och fjärilar. Oro. Hur skulle detta gå? Medn vi laddade inför start så varvade de som sprang 100 km kontinuerligt på den ca 7800 meter långa vackra banan på Djurgården.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu var det dags.

 

Jag går målmedvetet fram till starten och pratar lite med Erik ,klubbkamrat och sambo med Lina Nyman, som springer 100 km. Jag känner att jag vill hitta min egen bubbla och gå in i den.  Jag ställer mig rätt långt fram där de andra tjejerna står. Så räknar de ner och starten går. Jag springer ut och oj så lätt det går. Borta är segheten som jag känt av dagarna före. Mina två vilodagar har verkligen gjort susen. Jag ligger i en fart om ca 4 min men tittar på klockan, sänker och hittar FLYT. Jag leder men blir passerad av en tjej som springer fort, så fort att jag hinner fundera om detta är möjligt på ett 50 km lopp men jag tycker ju det går lätt så jag hakar på.

Då och då slänger jag en blick på klockan och ser att vi ligger ca 4,16 min per km. Jag bestämmer mig för att sänka farten och låta henne sticka. Herregud jag ligger ju tvåa och det känns ändå lätt hinner jag tänka.

 

Efter en stund blir jag passerad av en tjej med långt mörkt hår och 2XU kläder. Hennes hästsvans dänger fram och åter och det går fort även här. Jag hakar på för det går ändå långsammare än min marathonfart .  Jag ligger rygg i rygg med denna kvinna och inser sedan att hon spinger ojämnt . Varje varvning går hon förbi mig och ligger först för att sedan sänka farten. Plötsligt vid en vätskestation så stannar hon av och jag springer vidare. Efter detta ser jag henne först efter målgång som nummer 4 i mål. Mycket kan hända under en ultramarathon och öppnar du för hårt är det lätt att bränna ut sig.

 

Det känns lätt ända fram till 30 km och jag passerar 34,1 km på 2.35.06 och kan däremed och säga att jag persat på 30 km =)

Mellantid	Bruttoresultat	Nettoresultat	Sträcktid	min/km	km/h	Plac.
2,4 km	10:13	10:09	10:09	04.16	14.1	2
10,3 km	44:49	44:45	34:37	04.22	13.8	2
18,3 km	1:20:51	1:20:47	36:02	04.32	13.2	2
26,2 km	1:57:19	1:57:15	36:29	04.36	13.1	2
34,1 km	2:35:10	2:35:06	37:52	04.46	12.6	2
42,1 km	3:14:30	3:14:26	39:21	04.57	12.1	1
42195 m	3:15:53	3:15:49	1:23	10.24	5.8	1
50 km	3:53:28	3:53:24	37:36	04.49	12.5	1

 

 

När man ser mina mellantider ser man att jag tappar fart efter 34 km och börjar komma ner mot 4.46 fart. Det var okså det varvet fram till marathondistansen som var mitt tyngsta varv.  Det handlar om att springa jämnt men det gjorde jag inte i lördags. Jag tror att jag kunnat öppna långsammare och ändå springa lika bra.  I allafall.

Vi varvning då det återstod 2 varv fick jag veta att jag ledde och det var givetvis roligt även om jag inte förstod det direkt. Jag hade sällskap av en ledcykel med en funktionär i 15 km ca men trodde att de höll koll på mig för att de trodde jag höll på tuppa av *ler* Ja så kan det gå. =)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid varvning med fart i kroppen. Målmedvetet och med passion =) Jag älskar löpning.

 

Hur jag det då känts att springa de 50 km?

Tja, jag måste säga att det var otroligt kul. Jag gillar att springa på varvbana och jag hittade nya ljusglimtar att fokusera på hela tiden. Något jag såg fram emot var varvningen då jag fick doppa kepsen i vattenkaret och ta och blöta mig i duschen och med en blöt svamp. Jag drack vatten och energidryck ,Enervit, vid varje station och jag åt ingen mat utan drack enbart. Vid 25 km kände jag en lätt oro över att det kunde blivit lite för mycket för magen men NEJ, inte en endaste gång har jag behövt gå på toaletten. Däremot har jag sår i armhålorna och skav mellan låren av de 50 km löpning i 4.37 medelfart.

Nästa gång får jag förebygga bättre.

Vid 42 km så var det som om jag trodde att väggen skulle komma, men NEJ, den kom aldrig. Det enda jag kände av var ömhet i min liktorn och under mina fotslulor då jag sprang med nya skor, vilket givetvis inte är att rekommendera.

 

Sista varvet var som om jag kom tillbaka till livet . Jag småpratade lite med den vänliga cykelmannen som ledsagade mig i ledningen och då vi passerades av ledaren i 100 km så provade jag hålla hans fart, något jag gjorde fram till mål. De sista 3 km gick i 4.30 fart och jag vet att funkrionären sade att jag gjort en ökning. Fram till målet så spurtade jag och när jag passerade mållinjen, hörde speakern ropa ut att vinnaren i 50 km klassen var på väg mot mål så kunde jag inte låta bli att le, le både inuti och utanpå. Jag sträckte upp mina händer mot den klarblå himlen

 

och blev så väl omhändertagen av funktionärerna som bjöd på vatten, cola och annat. Folk kom fram och fotade mig ty jag var ju en vinnare nu.

Jag, som inte ens hade tänkt springa detta lopp. Det blev sedan intervjuer med marathon.se, mingel och surr så tiden den bara flög iväg. Prisutdelning gav ett par snygga solbrillor i rosa. Kan det bli bättre?

 

Foto

 

 

 

 

Foto 

Jeanette Nilsson, funktionär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som ni ser på bilden tog jag av mig solbrillorna sista vavet och hade dem innanför sporttopen. Det är lätt att börja störa sig på saker som irriterar eller tar onödig energi under ett länge lopp och glasögonen immade igen .

 

På väg hem kändes det stelt i benen men vi gick hela vägen till hotellet etersom jag vet av erfarenhet, att det känns lättare i benen då man är igång. Några kalla öl och mousserande vin förgyllde kvällen ute på stan

men sedan somnade jag gott i sängen och sov som en stock om än lite orölig och hög på alla endorfiner.

Min resa till Stockholm verkar inte kunna bli annat än succe och med succe så pratar jag återigen om den känslan alla löpare söker. Det som är runners high just in this very moment. Det som gör att varenda liten millimeter av de mörka vinterpassen är så värda det som kommer sedan. Känslan, av att bli en vinnare. En vinnare för sig själv.

 

Jag är en löpare idag och jag strävar framåt. Uppåt och jag kommer fortsätta sikta mot att bli ännu bättre. Löpningen betyder så fantastiskt mycket för mig. Den är, kan man nästan säga, en anledning till att jag hittade livsgnistan i en tid då lvet kändes som en urlakad disktrasa. Ala har vi stunder i våra liv då det käns mer motigt och löpningen stärker mentalt. Den har stärkt mig så att jag idag vet mer vad jag tål.

 

Att bli en duktig löpare och i synnerhet ultralöpare kräver tid och oändligt mycket mängdträning.  Att springa långt är en sak, men att gra det fort en annan och det måste du ha gener för tror jag, precis som med annan löpning och träning. Jag är ännu för grön för att kalla mig ultralöpare även om jag verkar ha kapacitet och jag känner ännu att jag vill fokusera på att se hur bra jag kan bli på halv, hel och 30 km distansen innan jag kommer delta i något mer ultralopp, men jag kommer definitivt att vilja göra detta igen. Kanske redan nästa år.

Hur känns kroppen efter de 50 km så här två dagar senare? Oförskämt pigg, fräsch men med en liten ömhet och aningen hård hud under fotslulorna men i övrigt bra mycket piggare än efter Stockholm marathon. I eftermiddag väntar ett återhämtningspass i lätt tempo. Nu är det viktigt att fylla på med rätt energi, bygga upp kroppen igen. Hitta motivationen inför stundande utmaningar.

 

Tack för alla hälsningar, grattishälsningar på Facebook och för att ni tror på mig. Nu kör vi. Mot nya mål.

ADIOS!

Glöm inte gilla min facebooksida Vinden mot kinden. Här kan du ta del av matnyttig info och bilder från träning och tävling.