Hade någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle ställa upp i en ultramarathon om 5 mil och dessutom stå som vinnare i den så hade jag förmodligen gapskrattat och trott att personen antingen varit överförfriskad eller påverkad av värmeslag. Fem mil är långt. Det är bilvägen från min hemby till det lilla samhället Töre som man åkt miljoner gånger under sitt 34 åriga liv. Det är sträckan mellan Luleå och Töre och det är sträckan mellan kuststäderna Luleå och Piteå. Det tar drygt 45 min med bil och för mig tog det 3 h och 53 minuter att ta mig runt. Tre timmar av glädje och så mycket energi. Jag lever folket och jag är inget vrak, skadad eller något annat för att jag inte valde att delta i det som verkar vara Luleåbornas stora lopp, Hamnmilen.

-Springer inte du?

-Men varför springer inte du?

-Du ska ju vara där!

-Jaha, men hur är det med dig som inte springer?

Ja frågorna och minerna var många då Johanna igår var publik på Hamnmlen i Luleå . Konstigt att folk inte begriper att man inte kan vara överallt. Var med själva då istället!

Jag gläds med de löpare som sprang igår och grattis till Anna Brännvall som blev tvåa i elitklassen på 44.46 och Kerstin som kämpade sig runt 6 km banan efter att ha haft en taskig hälsena

 

Bild från Kerstins facebook. Tack för lånet. 

 

och grattis till Run academy ledaren och Vinden mot kinden Micke som sprang in på under 39 minuter. Grymt.

Ingen nämnd ingen glömt.

Alla var lika duktiga. Keep on working.

 

 Tillbaka till känslan.

Någon sade att det här är mitt år och jag vågar tro på den personen. För mig är känslan avgörande och den har jag hittat på de flesta lopp jag gjort.  

Något jag är fantastiskt stolt över är att jag i år, haft förmågan och styrkan att välja bort lopp för att istället kunna prestera på topp på de lopp jag gjort. Många av de största loppen går i Södra Sverige och efter tex ett lopp som Stockholm Ultra på 5 mil i lördags så går det inte att vara med på ett litet lopp om 10 km här i stan, hur roligt det än hade varit. Efter ett lopp om 5 mil har man slagit sönder massor av muskelfibrer och kroppen behöver återhämta sig i lagom takt och egenvald fart.  Jag vet att det finns de som inte förstår varför Johanna Nilsson inte stod på startlinjen igår eftersom att våra lokala mediatidningar dessutom klantigt nog uttryckt att jag kommer vara med i loppet och slåss om segern, vem som nu sagt det till dem, för inte är det då jag!  Jag är väl ingen idiot liksom.  Men tydligen får ett litet lopp med 150 deltagare mer publicitet  än vad ett lopp som tex Stockholm marathon får då löpare utmärker sig bland de 10-15 främsta.

Jag mår så gott nu vänner. Jag njuter av lugna löprundor, massage, massor av bra återhämtningsmat med bär, frukt, grönsaker och jag är fullkomligt väl omhändertagen av både mig själv och andra. De som stöttar och finns för mig.

I går på Hamnmilen var jag publik och stod efter banan då löparna hade ca 3 km kvar av det 10 km långa loppet och det var så otroligt roligt att se hur löparna fick energi då jag peppade dem och skrek att de såg starka ut och att det går lätt. Kom igen nu du fixar detta! Jag vet själv hur mycket det ger då jag tävlar.

Jag fick också flera grattis av trötta löpare som log och sken upp i ett leende då de såg mig och någon skrek att jag var grym, ty jag vet att det jag gjort är en bedrift och utan att skryta kan jag skriva det här på min blogg.

I dag körde jag faktiskt första fartpasset sedan ultran och kroppen hade så mycket spring.  Dock är jag inte nere på några slitsamma farter utan håller mi ännu bra mycket ovanför den gränsen. Den som väntar på något gott.

Mycket gott väntar, nya samarbeten, nya jobb som inte innebär så mycket lärare länge. Nya lopp som jag inte kommer berätta om här. Det jag kan säga är att jag troligen åker till Stockholm och springer SM i halvmarathon . Kan jag slå 1.24.19?

Missa inte att anmäla dig till den löpargrupp jag ska vara ledare för. Start i sept.

ADIOS!