Jag älskar löpning och det vet ni säkert redan. Det finns de som följt Vinden mot kinden en längre tid, det finns de som ser drivet och kärleken hos denna individ och det finns de som vet att en träningsvardag kan vara ett pussel lika vackert men svårbegripligt som de snårigaste skogen du gått vilse i.

Jag har skrivit på bloggen enträget och säkert irriterat några och inspirerat flera och jag vet att vi behöver trycka

på stopp

och paus

ibland

för att utvecklas som människor och idrottare, mattar, föräldrar, handverkare, läkare eller vad än vi tar oss för i livet.  Därför kommer jag nu att ta en paus från skrivandet på Vinden mot kinden, inte för gott men en tid framåt. Så länge det behövs. 

 Ni som gillar mig ni vet hur ni följer mig ändå och til er andra så ska jag berätta senare hur det verkligen ligger till.

Min egen träning kommer fortsätta, likaså mitt tävlande, om än det kommer inriktas mer mot att bli en bättre långdistanslöpare i framtiden.  Vinden mot kinden på Facebook finns kvar, så gilla gärna sidan och följ mig där.

Under året som gått har jag testat olika saker och utvecklats inom allt, men dock har jag ändå känt en viss harmoni i några saker, mer än andra.  De resultat vi gör grundar sig i vilken typ av träning vi ägnat oss åt i livet och vilka människor som tror på oss i det vi tar oss an. Det grundar sig i vad vi upplevt i livet och hur vi arbetat med vår inre styrka. Att tävla är för mig inte att det måste gå fort, utan jag vill ha  en känsla, helt igenom.  Jag är och kommer aldrig att göra milen på 35 minuter, än hellre vilja ägna mig och bedriva sådan träning som tar mig ner mot detta.   Jag är för mycket njutningslöpare för det! Jag vill hinna se färgerna från regnbågen, känna doften från den blommande syrenen och det magiska från skogen när den ändrar färg och går rån sommar till höst.

  Vår integritet är det viktigaste vi har och just nu säger den till mig att pausa. Ett tag och fokusera på kommande lopp. De längre loppen.  Jag gör det för mig och ingen annan för i slutändan är det ändå vi som är viktiga. Vårt jag. Vårt här och vårt nu!

Jag står i ett vägskäl nu och jag står med ena foten framåt och den andra bakåt. Jag kan gå åt höger och åt vänster och jag har möjligheten att välja min väg.  Det jag däremot saknar är en karta ty den tappade jag någonstans efter vägen.  Tur som var så har jag ben som bär mig framåt, mil efter mil oc förmågan att le på slutet om än det gör ont ibland. Jag vill hitta utan karta men det betyder att jag måste finna min egen kompass och inre styrka igen. Jag vill vara lite hemlig, fokusera på mitt eget och göra det jag gör så bra, bra!

Jag vill tacka er alla som följt mig, läst det jag skrivit och på återseende.

ADIOS!