Sviter av det som kallas ultralöpning och det som skiljer agnarna från vetet.. I know better now..

Med vinden mot kinden.

Idag är jag lättad. Jag är glad men allra mest lättad. Jag är nyss hemkommen från ett löppass. Det hör inte till ovanligheterna att jag springer. Jag springer gärna ofta och långt men jag älskar mest att springa då jag hittar känslan i en träning eller en tävling. Det är några tunga veckor jag har bakom mig som ibland fått mig att undra vad jag gör fel, när jag egentligen gjort nästan allting rätt. Många människor lyssnar inte på kroppens signaler och jag är ruggigt glad över att jag fått den gåvan.

När jag stängde ner bloggen var jag inne i en period som kändes motig. Det gick tungt att springa, jag sov väldigt dåligt, kände inget behov av att vara social bland vänner, min mage protesterade och toalettbesöken var täta. I takt med detta så sinade mina krafter både när det kommer till träning och till det vardagliga livet. Egentligen började jag känna detta redan på mitt sista löparläger i fjällen, att benen var tunga och känsla i löpningen inte densamma.  Veckan efter sprang jag ju Stockholm ultra efter att ha haft mycket mycket träning i benen i kombination med varma temperaturer och säkert för lite vätska.  

Jag har i efterhand förstått att det sliter mer än man tror att springa 5 mil. Det finns många jag mött efter vägen som tror att 5 mil endast är 8 km längre än ett marathon, men det är mer än så. Det är vandring i sirap och en vanring uppför en brant som aldrig verkar ta slut. Att springa 5 mil med 4.39 i snittfart är storartat och jag är ännu stolt över mig själv. Lilla jag, som aldrig sprungit så långt i hela mitt liv. Jag kommer självklart göra detta igen och nästa år blir det kanske ännu längre..jag lyckades vinna dessutom. 

Efter ultran började det dock komma signaler som jag inte haft förr och inte visste och trodde jag skulle få… Jag hade svårt att somna och kände mig liksom speedad och upp i varv. Jag vilade dagen efter loppen men eftersom att jag kände mig så fräsch i kroppen så började jag träna lätt redan på måndagen och även om jag inte alls tränat hårda pass utan ägnat mig åt promenader och jogging, så borde jag naturligvis vilat längre. Det inser jag nu.

Väl hemma från Stockholm åt jag som vanligt utan att ha samma matlust som innan. Veckan efter ultran sprang jag ett backigt långpass tillsammans med två Lulekamrater som ville utmana terrängen inför kommande Lidingölopp. Jag borde givetvis ha valt att springa min egen runda, men jag kände mig fräsch. Det är lätt att vara efterklok.

Två veckor efter så var jag med i kamratstafetten och sprang de 2.6 km med en känsla av att vara helt död efteråt.  Kommentarer från folk som ska tycka till och som inte är nöjd med min tid, Naturligtvis borde jag sprungit fortare tycker de.   Redan tre dagar efter ett ultralopp bårde jag försvarat min seger från Hamnmilens 10 km också, ja det vet jag att det finns de som tycker.  Men vem bryr sig?  Folk har och kommer alltid att ha åsikter.

Det jag tycker är så konstigt och märkligt är att det hos många inte finns kunskap om hur kroppen fungerar några veckor efter ett ulralopp. Det är ofta dessa som tycker till och den svenska avundsjukan är jag så trött på att den står mig upp i halsen.

 När jag kikade på min snittid så såg jag att jag hållit 3.50 min per km vilket är den fart jag hållit i mina senaste lopp på 10 km då jag snittat milen på 38 och 39 minuter hela sommaren utan problem. Detta var nu kräktungt på 2.6 km. Jag kände redan här att något inte var som vanligt.

På måndagen, dagen efter så ringde jag till sjukvården och den hälsocentral dit jag är skriven. Eftersom att jag tidigare i olika omgångar haft problem med järn (hb och depåer) som rasat och gått upp och ner har jag brukat få komma följa upp detta med en regelbundenhet, men alltid tjata och på något sätt vara övertydlig inför läkarna och den som sköter om tidsbokning. Kvinnan jag pratade med då jag ringde första gången hade en irriterad och nonchalant ton och hon påtalade att det inte alls fanns någon ide att jag skulle komma kolla mina värden då jag haft över 140 i juni månad.

Veckan gick och träningen kändes så seg. Jag hade ingen ork vilket kändes mest i backar och trappor då jag skulle gå upp . Men jag fortsatte träna, lätta pass och när jag testade dra upp farten så gick det bra men inte så lätt som jag tyckt det varit förr. Jag ringde återigen till vårdcentralen och fick till slut läkare Eva att skriva recept på att låta mig få komma ta blodstatus som visade sig ligga på 112. Det hade alltid rasat från 142 till 112 på mindre än två månader.

För er som inte känner till det så är detta den definition som finns att hitta hos vårdguiden:

Det behövs för att blodet ska kunna transportera syre från lungorna till kroppens organ. Samtidigt hjälper hemoglobinet kroppen att göra sig av med koldioxid i blodet genom att transportera den till lungorna där koldioxiden försvinner med utandningsluften.

Ytterligare en viktig uppgift som hemoglobinet har är att hålla blodets pH-värde på rätt nivå. Med pH-värde menas surhetsgraden.

För att bilda hemoglobin behöver kroppen bland annat järn, men även vitaminerna B12 och folsyra. Järnet tas upp från maten i tarmen. Därifrån transporteras järnet ut i blodet och vidare till benmärgen där hemoglobinet bildas tillsammans med de röda blodkropparna. Det järn som finns i blodkropparna återanvänds i kroppen när blodkropparna blivit för gamla och brutits ner.

Att mitt hb värde sjunkit så mycket och så snabbt har ju givetvis lett till att jag inte alls orkar på samma sätt som jag är van att göra. Det är givetvis frustrerande men skönt att få veta orsaken. Nu vet jag och jag lyssnade på kroppen. 

Med stundande SM i sikte där jag velat och fortfarande vill springa med fin känsla så har jag nu i drygt 1,5 veckas tid ätit Duroferon (järntabletter) samt Blodpudding minst 3 dagar i veckan, ätit Persilja i salladen, Broccoli och försökt sova bra om nätterna. Ett sätt att hitta tillbaka till sömnen har varit att stänga ner bloggen och ha kvalitetstid om kvällen, känna tröttheten komma och bara relaxa. Det tror jag vi alla behöver efter att stimuli vi utsätts för.

Livet är fyllt av stress, krav och måsten redan från barnsben. Jag anser ändå att det är mer av detta nu än vad det var då jag själv var liten och tonåring. Jag är för det mesta cool, men vil mycket och har mycket energi att göra av med. Mycket kunskap och inspiration att förvalta. Likväl som stressen idag är ett större problem är ungdomarna och de vuxna idag mer stillasittande än någonsin och det är ju direkt bevisat att träning hjälper mot stress enligt flera studier. Nu senast pratade man om spänningshuvudvärk på TV4 och hur vanligt det är med öronsus, högt blodtryck och den molande värken i nacke och huvud som ofta släpper då man tränar. Löpning är min bästa medicin så länge det inte blir för hård löpning.alltid. 

wpid-wp-1409847100974.jpeg

Idag av jag mig alltså ut på en löprunda efter att ha vilat hela dagen från träning. Jag har fått bekräftat att HB har gått upp lite och det talar positivt. Ligger nu 116. Jag började jogga men borta var den där stumheten i benen och känslan av att vara trött i baksidan och rumpan. Jag sprang upp för den fruktade Kronan backen men det gick hyfsat trots att den är låååååååååång och seeeeeeeeeeeeg. Jag började öka farten och det kändes lätt. För lätt.

Jag kom in i ett slags flow som aldrig ville ta slut. Det kändes fantastiskt och jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Med hunden i snöret runt midjan höll jag en hög fart utan att känna någon andfåddhet utan bara en god känsla helt igenom.

I efterhand har jag insett att det slet mer på kroppen än jag trott att springa det där 50 km långa loppet. Kanske är jag en av dem.som trodde, att det bara är 8 km längre..

Jag anmälde mig ju spontant och hade heller inte alls laddat upp med någon specifik kost och sedan den där grisiga värmen med den 28 gradiga temperaturen gör ju att man dessutom svettas ut mineraler och salter. Jag tömde ju allt.

Det var ändå värt det. Känslan av att komma in som segrare på Stockholm ultra var fantastisk och gav mersmak. Nu laddar jag för att springa DN Stockholm halvmarathon där jag är i sm klass. För övrigt är jag, de enda från Norrbotten som kvalat in. Kvaltiderna för SM är rätt hårda och givetvis vill jag vara i toppform om jag ska springa. Idag kände jag att hoppet lever och på de 9 dagar som återstår finns det chans att jag ska kunna springa med god känsla och slå mitt pb från den banan.

Kvaltiderna DAMER: Maraton 3.12.00, halvmaraton 1.25.30, 10 km landsväg 38.00 och 10 000 m bana 38.00,00.

Resultat på maraton, halvmaraton och 10 km skall vara uppnått på kontrollmätt landsvägsbana i ett sanktionerat lopp.

Resultat på 10 000 m bana skall vara gjort i ett sanktionerat lopp på en friidrottsarena.

Jag är stolt över att finnas med i mitten av startfältet bland eliten startar 100 t 200. och att springa med Sveriges bästa löpare. Men också med alla underbara löpare oavsett tid, mål och ambition. Jag ska göra allt som står i min makt för att vara i form så jag kan vara med och lära på bästa sätt men om jag inte är helt i form så är jag såååååååååå nöjd bara jag fått springa med känsla.

För 1 vecka sedan ramlade jag med cykeln på väg hem från att ha varit på Vårdcentralen och tagit prover och fått veta att mitt HB var lågt. Jag stressade givetvis men jag tror ändå det fanns en mening. Hade jag inte fallit hade jag åkt till Dundret och tävlat i det 22 km långa fjälloppet, vilket jag nu i efterhand är glad att jag inte gjorde. Veckan innan kände jag mig stressad över att jag ville vara med och göra bra ifrån mig, men samtidigt gjorde min kropp allt för att visa mig att den inte alla ville samma. Den fick som den ville, även om det innebar att jag ramlade på kuppen. Nu har min kropp fått återhämta sig mer och jag tror jag är på väg tillbaka igen efter ulraloppet. Efter samtal med läkaren är det tydligen väldigt vanligt att HB går ner då man utsätter kroppen för något sådant. Även om man är noga med att äta rätt så får man kanske inte i sig det man behöver då man tömt sina depåer och värmen som var spelade också in. I övrigt var mina prover bra och järn det har jag i gross och parti .

Stå på er, ta hand om er. I dagens sjukvård måste vi överdriva och gnälla oss till hjälp. Jag hade nu turen att komma till en väldigt fin läkare som verkade ta mig på allvar.

Ät ordenligt och slarva inte med maten.

Lyssna på kroppen, ge magen kärlek ty magen är viktig. Härifrån styrs mycket.

Våga vila från träning och sänk farten på träningarna. Det är vila som bygger upp.

Jag har inga skador efter fallet med cykeln mer än att jag har lite blått och svullet knä och ont i revbenen. Smärtan har kommit klingande de senaste dagarna men den är jag inte als orolig för. Jag hade kunnat göra mig mycket mer illa.

Idag är jag lättad. Jag är glad men allra mest lättad. Jag sover bättre igen, har nya rutiner och mer energi redan. Jag är nyss hemkommen från ett löppass. Det hör inte till ovanligheterna att jag springer. Jag springer gärna ofta och långt men jag älskar mest att springa då jag hittar känslan i en träning eller en tävling. Som ikväll. Det är några tunga veckor jag har bakom mig som ibland fått mig att undra vad jag gör fel, när jag egentligen gjort nästan allting rätt. Många människor lyssnar inte på kroppens signaler och jag är ruggigt glad över att jag fått den gåvan.

blod

Tack vare det och tack vare att jag är så noga med kosten så är jag nu på väg tillbaka.

Om ni vill komma i kontakt med mig så kan ni maila på jonsiponsi@gmail.com och om ni vill ha mig som personlig tränare eller ha online coaching gör ni detsamma. Kommentera gärna i fältet nedan.

ADIOS!

6 reaktioner på ”Sviter av det som kallas ultralöpning och det som skiljer agnarna från vetet.. I know better now..

  1. Åh vad jag är glad att du fortsätter att skriva! Jag är en glad amatör som skruttar fram i skogen i min egen takt och naturligvis inte är i närheten av allt du presterar MEN oj vad mycket din blogg har betytt för mig! När jag började springa (vi kallar det springa, men egentligen är det nog mer jogga… eller hasa…) fick jag använda alla möjliga trick för att motivera mig själv. Mitt allra bästa trick var din blogg. Jag tillät mig själv nämligen bara att läsa din blogg om jag hade sprungit! När jag började springa sprang jag 1 minut och gick två, så egentligen borde jag inte kunnat relatera alls till något du skrev, men ändå lyckades du nå mig mig och motivera mig. Hur då? Med ditt sätt att skriva om känslan i kroppen, livsglädjen och kärleken till naturen. Där satt jag efter mina (i början superkorta) pass, hög på endorfiner och kände mig peppad att ge mig ut igen. Numera springer jag lätt 15 km utan att dö, har inga migränanfall, och viktigast av allt: Jag har världens grymmaste hårdaste rumpa! 😉 TACK för att du motiverar mig att springa vidare!

    • Men Maria,vad,glad jag blir att läsa detta och det motiverar även mig att vilja skriva. Vilken resa du gjort och den hårda rumpan får säkert många att vända sig om av avund. Jag lovar att ge dig fler inlägg. Kram.

  2. Vad roligt att du skriver på bloggen igen, Johanna 😀

    Verkligen kloka och tänkvärda ord (känns som att jag ofta använder de orden om dina blogginlägg – kanske uttjatat samtidigt som jag menar det verkligen), alla behöver bli påminda om att lyssna på kroppen och tillåta sig själv att vila. Det är lätt hänt att en rusar på i livet!

    Jag håller med om att det är märkligt att folk förväntar sig eller tror att det bara är att springa på och prestera på topp hela tiden. Alla är vi olika och behöver olika lång tid för återhämtning – dock tror jag att 5 mils löpning är påfrestande oavsett i vilken kondition en är. Det ÄR en riktigt lååååång sträcka!

    Mycket bra att du är trygg i dig själv och inte låter dig tryckas ned av okunniga folks kommentarer. Du känner din kropp bäst och vet vad den behöver!

    Jag hoppas att du både har ro och energi att förbereda dig inför vad som komma skall!

    Heja dig Johanna 😀

    KRAM~*~Ida

  3. Åååå vad jag e glad att du e tillbax!!! Har saknat dina inlägg…så himla trist när de inom sjukvården är sura och nonchalanta. Jag jobbar själv på vårdcentral och har lärt mig hur viktigt det är att lyssna på patienterna, det vinner man jättemycket på! Ser fram emot att läsa om hur SM gått =) sköt om dig! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s