Igår sprang jag Lidingöloppet och det var ett helt galet fantastiskt lopp som kommer gå till historien som ett av mina bästa lopp. Fast det säger jag ju varje gång i och för sig =) Trots att jag gav det mesta så finns det mer att ge. När jag kom in på de sista km så vaknade kroppen till liv igen mentalt och jag kunde tjoa och tjimma i mål och sedan både skratta och gråta samtidigt. Det känns som en revansch för mig det här. Jag har verkligen en fantastisk löparsäsong att se tillbaka på och ännu är det inte slut.

Det började med att träningarna efter Stockholm halvmarathon har gett mig ett bra svar. Kroppen återhämtade sig som den skulle och mina blodvärden stabiliserade sig igen efter de 50 km jag tog mig an i 28 gradig värme. Kroppen blir väldigt urlakad efter något sådant.

I måndags var jag till Nisse på massage och han gned i genom benen, hittade inget konstigt mer än en gammal ärrvävnad från en gammal muskelbristning som jag inte vetat att jag har.   I Tisdags 4 dagar före loppet så körde jag mitt sista fartpass i form av 400 meters fartökningar med bra svar i kroppen. Nu var jag nog redo att ta mig an de 30 km på Lidingöloppet och jag tänkte att det jag åstadkommit tidigare skulle visa mig vägen. Visste vet jag att jag tränat för lite backe och mest lagt fokus på asfalt och flacka lopp, med Stockholm marathon, halvmaror och andra lopp , men jag har ändå haft ett hopp om att det kunde bli mitt lopp och jag hade tydligen rätt.

Åkte till Stockholm tidigt på fredag morgon med Anna Brännvall. Kändes segt att gå upp 04.30 på natten men det flöt ändå på bra och vi mötte upp Anna Norén och åkte ut till Lidingöloppets nummerlappsutdelning redan på förmiddagen. Innan dess checkade jag in på hotellet och åt en frukost/brunch och samlade energi.

Anna Noren medaljtid , jag och Anna Brännvall då vi hämtade nummerlappar.

Jag tycker mycket om att umgås med Anna Norén. Hon är en stor inspirationskälla för mig. Hon är fantastisk både som löpare och människa. Jag tycker om att ladda upp utan allt för mycket löparprat. Lagom är bäst, att finna en inre frid och en inre styrka och det gör jag med vissa medan andra inte lyckas förmedla detta hos mig. Jag tycker också om min fina Anna B. Love you babes =)

På kvällen hann jag med att umgås med Kent som skulle springa 15 km på lördag förmiddag och sedan åka tillbaka till Boden med tåg redan på lördag eftermiddag. Vi surrade och drack några glas vin i väntan på att min älskade mor och storebror med fru Johanna skulle anlända.

På morgonen startade jag dagen med en promenad efter en natt av usel sömn. Sov väldigt oroligt och drömde om att min vadmuskel gick av mitt under loppet. Ojsan, hur skulle jag tolka detta? =)

Åt sedan en lång frukost innan vi åkte till starten och sedan satt i solen och laddade. Jag skulle möta upp Runacademy med Petra och company för langning, som de skulle hjälpa oss som sprang med, men jag fann dem inte.När det var dags för start så höll jag mig på min kant i startled 1a och försökte behålla mitt lugn fast min kropp var så spänd och nervös så jag bara ville höra startskottet smälla så jag fick ge mig av och göra det jag var här för.

Jag ställde mig långt fram, fast jag normalt brukar fega och ställa mig långt bak.  När startskottet gick så sprang jag på bra och låg femma i början av damerna fram till ca 3 km då jag låg nia och sedan hittade ett flyt i löpningen.  Även längst fram var det emellanåt trångt.. det tar alltid några km innan man hittar sin fart och kan hålla den avslappnat.

Tio km passerade jag på drygt 41 minuter vilket var 3 minuter snabbare än 2013. Mitt mål var så klart att ha en fin känsla i löpningen redan från start, men jag var faktiskt rätt trött redan efter 10. När jag blev passerad av tvåan i loppet Isabella Andersson, så insåg jag att jag nog startat med lite väl snabba trumpinnar (ben )

Vid 15 km låg jag 2 minuter före min tidsplan att slå min gamla tid 2.13.46 och sedan är det som om jag lyckats trycka på bra i backarna och åtåterhämta Mig på flacken.

Jag hade ingen aning alls om hur jag låg till, visste inte om jag hade de andra Norrbottens löparna före eller efter mig och när det gör så där tungt som det alltid gör i ett kuperat lopp på 30 km så är det lätt att man tror att man snart kommer bli passerad av flera. Dock blev det aldrig så. Helt plötsligt hade jag sprungit 20 km och då återstod de tyngsta backarna i loppet . Vid 22 km blev jag passerad av Petra Kindlund i runacademy och jag lade mig bakom henne. Vi peppade varandra och gav energi till varandra, precis som man ska kunna göra.  I backarna skrek jag till henne att nu tusan håller vi detta Petra, men jag märkte ändå att farten blev lägre så plötsligt kom det automatiskt att jag sprang förbi och fortsatte i eget tempo. En man ropade att jag var top 10 och det var nog då jag insåg att det gick bra.

När Aborrbacken kom så hade jag just fått in ett flyt och jag valde att ta små korta stegmen att springa hela backen och inte promenera. Det var segt, tungt och jag kände hur hjärtat slog som volter i mitt bröst och mjölksyran brände i både ben och armar men hell yeah där var jag uppe. Heja tjejen hörde jag folk ropa, nej men se Vinden mot kinden hörde jag en annan, och kom igen tjejen du ser stark ut, och herregud vad det ger mycket till kropp och knopp i ett skede när kroppen vill och tycker att man ska sluta springa.

Den tycker ju att det räcker men det gör ändå som man ber den om och den gör det bra, ty den är tränad att följa sin herre =)

När de sista 2 km tornade upp sig började jag le för mig själv . Nu närmade sig målet. jag visste att mamma skulle stå där och jag såg fram emot den iskalla ölen jag skulle dricka som en belöning..  Haha, låter som en alkis med mina uppladdningar och återhämtningsdrycker, men tro mig, jag lever bra hälsosamt också =) Plötsligt kommer den, målrakan och jag sträckte upp händerna i skyn. Nu kör vi, mot målet. Kom igen Nilsson. Jag hörde publikens jubel, hörde hur speakern pratade om mig och jag tjoade och fick dem att klappa med. Jag var på väg mot målet. Där var jag i mål.

2.10.00

placering 9.

Petra och jag efter målgång. Jag fick låna kläder av Petra då min egen väska kommit bort, men den hittades senare som tur var. Petra slutade tia efter mig den här gången och sprang för dagen jätte bra. Tack för all support och för att du är så bra!

Personbästa med 3 minuter och 46 sekunder. En fräsch kropp, ett glatt leende och en trött kropp som fullkomligt bubblade av gläd. Jag satte mig på huk efter målgång men var så galet glad, nöjd, trött ja allt på samma gång. När jag såg mamma så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det är svårt att förklara känslan av att komma i mål på ett lopp som är en sådan utmaning, men att dessutom göra det 4 minuter bättre och ta sig in bland de tio bästa löparna är så stort för mig. Det torde och borde aldrig ha varit möjligt men lika fullt är det det och vet du vad det bästa är? Att jag har så mycket mer att ge..

På kvällen och eftermiddagen dröjde vi oss kvar och firade tillsammans. Vi hade bestämt plats vid storbilds tvn och där var det en hejdundrande fest och det var som om vi alla var som en stor familj.  Vilken folkfest och vilket arrangemang. Helt galet.

Fredrik J i Lulegutterne sprang bra. Grattis till silver på under 2.15. Vilket är medaljtid för killar. För tjejer är det 2.38.

Bästa Annika fixade medaljtiden. Sjukt stark och duktig. 

Nu är det sista kvällen i Stockholm, en lugn sådan. Är så stolt och glad över alla som deltog och gjorde loppet till det bästa efter sina förutsättningar. Stolt syster också till Mattias, min storebror som sprang bra på första Lidingöloppet.

ADIOS!